Ja, inte är den helt ny inte. Men jag är lite trött på en sida av mig. Kanske är många likadana. Det här med att jaga bekräftelse, främst genom prestation. Aldrig nöja sig om någon annan var bättre. Jag ska ju vara bäst! Som nu senast, vi fick tillbaka vår tenta. Jag var godkänd. Hela klassen var godkänd. På en mycket svår tenta. Självklart gläds jag för de andras skull, men ändå gnager något i mig. För om jag blev godkänd och alla andra också blev det, då är prestationen jag gjort inte speciellt bra. Den är bara medelmåttig. Eller? Ett annat exempel är förra tentan vi hade, alla var godkända där med (vilket jag inte hade lika svårt att acceptera eftersom det var en lättare tenta). Jag hämtade ut min tenta först och det visade sig att jag hade alla rätt. Nöjd! MEN sen kom tanken, jaha, men om jag hade alla rätt då hade ju säkert många andra det med. Och nöjdheten minskade några hack. Sen visade det sig att så var inte fallet och det kändes lite, lite bättre. Men seriöst, vad är det för tankar? Om jag nu har alla rätt på en tenta, varför är jag ändå inte nöjd? Varför jämför jag mig med andra? Eller som nu den här tentan, jag fick 152 poäng vilket var 89,4% rätt. En summa som känns otroligt bra när jag ser den så här. Så hörde jag en annan i klassen, hon fick 157. Och min nöjdhet över att ha fått 152 minskade drastiskt, för istället för att vara nöjd med att ha fått nästan 90% rätt på tentan så tänkte jag, varför fick inte jag bättre, varför är jag så dålig, en känsla som mest satt i mellangärdet. När jag egentligen vet att det jag gjorde var bra och att många skulle önska att de som jag kunde anstränga sig relativt lite och ändå få 90 % rätt på en tenta. Men jag jämför mig och så fort jag inte är bäst så går jag till att bli kass. Det finns inget mellanting. Inte ens bra stannar jag vid. Jo ibland. Stundtals, men lika fort som tanken kommer om att det där gick ju bra, jag kan, jag är bra, dyker upp, så försvinner den.
Eller som på praktiken. Där min handledare säger ”du måste tro mer på dig själv, du kan mer än du tror.” Ja, så är det nog. ändå blir jag osäker när jag ska svara på frågor. För tänk om jag har fel! Då skulle ju alla andra få se att jag inte kan, att jag är en bluff. För perfekt är något som eftersträvas. Som om man kunde bli det. Som om man ville bli det. Egentligen. Jag skulle vilja lära mig att sänka mina förväntningar och krav på mig. Jag skulle vilja lära mig att bli nöjd.
Som nu, nu börjar praktiken på tisdag. Och jag tycker att det känns lite obehagligt. Mest för att jag tycker att jag inte kan någonting. För det förväntar jag mig att jag ska kunna. Jag ska kunna allt innan jag kommer dit. Som om anledningen till att man hade praktik inte var för att man skulle lära sig.
Nej, jag har lite att jobba på. Bli lite mer nöjd. Även om den här ”aldrig nöjd”-filosofin får mig att pusha mig lite mer, ta mig lite längre, göra lite bättre ifrån mig, så lägger den samtidigt fällben för mig.
Och man kan ju undra varför jag önskar att jag skulle bli författare. Där man hela tiden bedöms, sågas och kritiseras – offentligt. Ändå vill jag dit. Märkligt nog.
mikaela holm 