Varit sista svängen på Västerås förlossning

Ja, man ska aldrig säga aldrig, men innan jag åker hem på fredag så hinner jag nog inte ens om jag skulle vilja.

Jag var där och skrev en rad i min bok som en fin undersköterska köpt. Åh, jag blir så glad när jag ser de som jobbar där. Jag kommer sakna dem. De har verkligen satt spår i mitt hjärta. Och de har varit med mig från den där första dagen då jag aldrig hade satt min fot på en förlossning tills nu. När jag har förlöst 52 barn och har kommit en lång bit på vägen. Men jag har mycket kvar att lära, och det är väl tur det. Tänk om man kunde allt efter 1,5 års skola.

Om jag själv får barn någon gång så skulle jag vilja föda barn i Västerås. Så kommer det troligen inte bli, då jag har planer på att bo på västkusten. Men hade jag haft möjligheten, då skulle jag inte tveka.

Ett kapitel i mitt liv är till ända, ett nytt ska börja. Livet är förunderligt. Livet tar oss på nya vägar för att vi ska kunna nå våra mål, få det bra. Ibland kanske man undrar varför livet prövar en, varför livet för en på vissa vägar. Men jag tror att det alltid finns en mening. För resan mot målet lär oss ofantligt mycket. Västerås har lärt mig mycket. Om livet, om barnmorskeriet, om mig själv. Och jag reser härifrån med nya erfarenheter och människor som tagit plats i mitt hjärta.

Jag säger inte hejdå. Jag säger vi ses igen!

Annonser

När man själv gör allting rätt

men det faller på grund av någon annan…. Det är inte det bästa jag vet.

Efter att ha suttit inne och väntat på ett paket som skulle komma någon gång mellan 9-16, inte vågat duscha av rädsla att inte höra när det knackar, att inte kunna springa ner och köpa mat av rädsla att missa försändelsen, så kommer inte paketet. Ringer och får kollinummer, ringer posten för att spåra paketet. Ja, då är det så att det paketet som avsändaren skickade försändelsen med går inte att skicka till privatperson… Så då skickas paketet, som var i Västerås när det upptäcktes, tillbaka till Örebro, för att imorgon förmiddag komma tillbaka till Västerås till postombudet där jag kan hämta ut det.

Ja, först så suger det att jag varit ”fånge i min lägenhet” hela dagen istället för att kunna skriva ut programmen till examensceremonin (eller ätit för den delen). Sen kan man ju undra vad det kostar i miljö, bränsle och arbetskostnader att skicka tillbaka paketet till Örebro (alltså paketet är skickat ännu mer väster ifrån, men Örebro är någon slags mellanhand).

Jaja, paketet kommer imorgon vid lunch så visst jag hinner, men det blir tight med det som ska göras med innehållet innan examensmiddagen imorgon.

Nu ska jag duscha, springa ner o få äta nånting (fem riskakor på nästan 20 timmar är inte mkt att hänga i granen, inräknat nattvilan såklart).. Sen ska jag till förlossningen och signera min bok.

Sen ska jag flyttstäda det sista, för DET har jag INTE tid med imorgon längre. Alls.

Kontrollbehov

Ni som känner mig vet att jag har ett kontrollbehov som är lite för stort för mitt eget och andras bästa ibland. Men det är ju bara så att jag vill att allting ska bli bra. Nu är nästan allting inför examensceremonin fixat och jag känner att jag äntligen kan andas ut lite. Jag har mailat och legat på de här stackars personerna som ska leverera vissa saker till examen, så de har fått känna på mitt kontrollbehov.. Men slutresultatet blir också kanon!

Vilken lättnad att få veta att allting löser sig till det bästa på fredag. Allting löser sig ju alltid ändå, men nu blir det som tanken var hela vägen 🙂

Tacksam

Just nu älskar jag livet. Ni vet på ett sådan där nästan obeskrivligt sätt. Och när jag blir sån, så är det så lätt att finna lyckan och tacksamheten över allt man har i livet.

Jag har en familj som skulle göra allt för mig. Som jag tycker om att umgås med och som gett mig möjligheten att göra allt jag gjort.

Jag har vänner som jag alltid kan lita på, som finns där både när livet leker och när motgångar tynger.

Jag har en kropp som fungerar. Som ger mig möjligheten att gå, springa och röra mig obehindrat.

Jag har fått möjligheten att se stora delar av världen

Jag har fått gå de utbildningar jag önskat och jag har klarat mig igenom dem och lärt mig otroligt mycket.

Jag har förstått att jag är själv ansvarig för mitt liv, vad som händer, sker och vad jag gör med det. Och jag gör val som låter mig komma närmre mina drömmar och mål.

Jag har allt man kan önska sig, men för det är jag inte nöjd. Eller nöjd är jag, men jag strävar mot nya mål. Det tror jag är sunt!

Livet – I kind of love you!

Barnmorskeutbildningens sista

Idag är det dags. Det är dags för den där uppgiften som många i klassen fasat för sedan de hörde talas om den förra våren.

Redovisning av ett patientfall på förlossningen inför personalen där. Nervöst! Lägg då till att det inte är min favoritsyssla annars heller.

Men jag hoppas på att de tycker att min sex-sju minuter långa powerpointpresentation är okej. För då, i eftermiddag är det bara examensceremonin och middagen som ska fixas det sista med (och de där broscherna och trattarna som jag verkligen hoppas hinner komma..). Då ska jag börja flyttpacka och flyttstäda.

4 dagar kvar. Det är helt otroligt. Märkligt.

Om fyra dagar då är jag Barnmorska!!

En sådan fantastisk kommentar om boken

Fick syn på en statusuppdatering på facebook av en av de få som i nuläget har min bok i sin ägo. Hon skrev:

Sitter på vår stora balkong med en liten tår i ögat. Har just läst ut ”När havet blåser ljumma vindar” av min duktiga elev Mikaela Holm. Jag kan inte låta bli att känna mig lite stolt över att fått lära känna henne. Hur kan en så ung människa redan ha så stor erfarenhet av livet och veta så mycket om relationer?
Hon har hunnit med så mycket redan i sitt 26 åriga liv.
Lycka till i ditt nya yrke och jag väntar redan på uppföljaren av boken. 

Kan man bli annat än lycklig av en sådan kommentar? Kan man annat än få ännu mer skrivlust?

När man vill skriva på två manus

Hur gör man då? Ett är påbörjat, 20 sidor skrivna ungefär. Det andra finns en kort synopsis till, men är uppföljaren till När havet blåser ljumma vindar (som ni för övrigt kan beställa här).

Kan man skriva två böcker parallellt eller riskerar man då att få medelmåttiga böcker istället för två bra? Riskerar man att tappa den skrivstilen som faktiskt sticker ut lite i den boken som är helt fristående? Eller ska man skriva på den man för dagen känner för?

Hur tänker ni?