Stiltje på bloggen

Men inte i livet. Och det är det viktiga. Det är där det händer. (även om många i dag verkar leva efter devisen, har man inte lagt upp ett foto på facebook eller bloggen så har det inte hänt..)

5-kamp och after work på Liseberg i måndags. Jag vann 😀

Nu två lediga dagar. Ska maxa dem med mys. Hem till ön. Via mormor och morfar. Kanske blir det Salt och Sills quiz ikväll.

Hoppas ni har en bra sommar och hittar på roliga och mysiga saker trots att vädret lämnar lite mer att önska!

Annonser

Tusen gånger starkare

Jag har precis läst ut boken Tusen gånger starkare av Christina Herrström. En bok min mamma fått på sitt jobb, som alla lärare en gång skulle läsa. Och jag hoppas att de läser den iallafall en gång per år och inte glömmer. Min skolgång var förhållandevis enkel, framförallt de första sju åren. Sen hände något. Och jag lägger inte den skulde på killarna, för i vår klass var det inte killarna som tog mest plats. Anledningen till att jag blev så bitter på det svenska skolsystemet beror inte på dem. Det beror till stor del på lärarna. På den socialdemokratiska synen på människan. På detta att vi skall alla vara precis lika. Nåde den som är bättre än någon annan.

Jag ska berätta för er hur min syn på min skolgång är. Jag börjar på den tiden då det fungerade bra. Jag gick på Klädesholmens skola, en liten skola där vi gick tre klasser i en. Vi läste samma saker inför proven i SO- och NO-ämnena, vi hade separata böcker och ibland separata lektioner i matte och engelska. För mig fungerade det bra. Jag har alltid haft det lätt för mig. Kanske fungerade det sämre för någon annan. Men det var inget som kom upp till ytan i så fall. Våra lärare var bra på att hjälpa eleven på just den elevens nivå.

Jag som då hade lätt för mig hade ofta extraböcker och stenciler för att ha något att göra när jag var färdig med det som skulle göras. Jag fick en chans att utvecklas efter min egen förmåga. Jag fick en chans att behålla längtan efter att lära.

Jag började högstadiet och funderade inte på att det skulle bli annorlunda. Vi fick en större klass där alla var i samma ålder. Men där om någonstans var skillnaden mellan allas kunskaper och hur lätt eller svårt någon hade för skolan så mycket större än i den klassen där det skiljde två-tre år emellan oss. Jag hade fortfarande kvar lusten att lära.

Men den slocknade fort.

Jag gjorde det vi skulle göra. Men om jag blev klar tidigt här så fick jag inga stenciler eller extrauppgifter. Jag fick inte utvecklas i min takt längre. Jag skulle inrätta mig i ledet. Vi skulle alla vara på samma nivå. Vara medelmåttor. Inte sticka ut. Det viktiga var att alla blev godkända, och jag kan förstå att det är viktigt att alla får en chans att bli godkända. Men det dödade min lust att utvecklas. Jag visste att det var ingen idé att jobba på, för jag skulle antingen få sitta och vänta på att de andra skulle bli klara eller så skulle jag få hjälpa de andra. Och missförstå mig inte, jag hjälpte ofta och gärna andra, men det stal MIN tid till att få utvecklas. Bli bättre.

Jag var en ”duktig flicka” en roll jag ramlade in i utan att fundera. Jag var en duktig flicka med alldeles för höga krav på mig själv. Jag var en duktig flicka som helt plötsligt upplevde omvändningen från att tycka att skolarbetet sporrade och utvecklade mig till att skolarbetet tyngde mig. Jag ville vara duktig, jag ville vara bäst. Jag var van hemifrån med att få uppmuntran för bra resultat. Det jag inte var van vid var att lärarna skulle sluta uppmuntra mig. De skulle ta min kunskap för givet, att jag hade gjort läxan var en självklarhet och jag fick sällan frågan om jag räckte upp handen. Nu räckte jag sällan upp handen för jag var tvungen att vara 110% säker på att jag hade rätt på frågan, annars vågade jag inte svara. För tänk om jag hade fel.. Jag förstår att lärare hellre frågar de som de inte vet om de gjort läxan eller inte, för att jag inte gjort den, det fanns inte på kartan. Därför tyckte jag bättre om skriftliga läxförhör, för jag fick också visa vad jag kunde, att jag gjort läxan. Kanske fick jag även uppmuntran. Annars var det en sporre nog att få se ett bra resultat på pappret. Gav mig ork att fortsätta med nästa uppgift.

Månaderna gick på högstadiet och lusten att lära försvann och blev istället ett tvång. Jag var tvungen att hålla uppe skenet av att jag var duktig, jag kunde ju inte börja misslyckas nu. Kraven ökade. Jag satte dem själv fick jag höra. Visst var det till största delen sant. Men om jag gjorde något medelmåttigt eller kanske  till och med dåligt så riskerade jag att få höra det av läraren. Antingen en helt vänlig kommentar som man skulle kunna ta för medmänsklighet ”Mikaela, det här var inget bra resultat, har det hänt något?” Eller läraren som sa till mig efter en uppsats jag skrivit och varit jättenöjd med ”Mikaela, jag är besviken på dig, jag trodde faktiskt att du var bättre än så här, du får G+” Sen gick han vidare till min klasskompis och sa ”Jättebra jobbat, du får G+”. Vem av oss som var mest irriterad vet jag inte, jag eller hon. Min lärare sa även till mig att jag måste skriva om sånt som folk kan känna igen sig i, att det fanns ingen som var som huvudpersonen i min uppsats. Den kommentaren sved nästan ännu mer, för huvudpersonen var jag. Det var min tillvaro jag skrivit om, något jag några dagar senare vågade säga till läraren. Då svarade han ”ja, jag antog det.” Knappast tänkte jag, men då hade han fått veta att fasaden inte riktigt speglade sanningen. Att han inte längre kunde inbilla sig att han kunde se på mig och tro att allt var så himla bra. Bara för att jag var duktig.

I samma veva som det här hände så skulle det bli EVK med rektor, lärare och föräldrar, för någon hade fått för sig att min situation var ohållbar, att jag höll på att falla handlöst in i ”duktig-flicka-träsket”. Och visst föll jag. Handlöst. Men jag ville inte att mina föräldrar skulle förstå hur illa det faktiskt var så jag sminkade på mig ett leende och gick till rektorn och sa ”Det har nog blivit ett missförstånd, det behövs ingen EVK, jag mår bra.” Rektorn andades ut, det syntes så tydligt, och sa ”Jag tänkte väl det Mikaela, du som är så duktig, du mår ju inte dåligt.” Jag skrattade lite och sa att hon hade rätt. Och jag gick därifrån och förstod hur lätt det var att lura vuxenvärlden om man var duktig. Om man verkligen vill lura dem.

Jag hade ett prov i något av NO-ämnena i nian. Jag svarade på allt och fick säkert ett VG+-MVG-nånting, men jag var osäker när jag lämnade in det, jag tyckte inte jag var tillräckligt bra. Längst ner på pappret så skrev jag ”Förlåt, men jag är inte så duktig som ni tror.” Ett tydligt tecken på att min och lärarnas uppfattning skiljde sig åt. jag var aldrig nöjd. Jag hade betyg som andra skulle hugga av sig sin arm för. Men jag var inte nöjd. Jag ansåg att jag var misslyckad varje gång jag fick ett VG.

Duktiga tjejer (och killar) sätts också alltid i gruppkonstellationer med stökiga elever. Jag fick en sådan i min grupp är jag hade hemkunskap. Jag hade inte speciellt ont av det, men en dag hade vi dukat och den här eleven slickade på allas bestick och lade tillbaka dem. Bacillskräcken var stor, så argt sa jag till läraren att jag inte ville vara i den gruppen längre, att jag vill inte att någon ska slicka på mina bestick. Jag fick då höra att jag hade samarbetssvårigheter. Kanske hade jag det. Kanske var jag bara trött på att tryckas in i mallen över ”lagom” i Sverige. Kanske hade jag inte alls samarbetssvårigheter. Kanske är det en rättighet att man får äta med bestick som ingen slickat på.

Jag var inte alltid ordentlig, jag var framförallt inte alltid tyst, men jag försökte vara tyst när ”jag borde”, men så mycket tid som togs ifrån oss på lektionerna för att andra störde. På tyskan i sjuan var det ofta slagsmål, killarna brottades och slog ner varandra. Läraren stod handfallen, och vad skulle hon gjort. Den läraren som hade mest auktoritet (den hade hon iof skrämt oss till att ge henne) kunde inte få detta att sluta. Många lektioner önskade man att man kunde fått sitta i ett grupprum, visserligen pratade man där också, men så mycket mer man fick gjort. På mattelektionerna fick vi ha musik i öronen, det stängde de andra ute. Det gav en ro, en möjlighet att faktiskt räkna ut talen i skolan, så man slapp ta med sig det hem och göra färdigt. Det är inte i många ämnen det fungerar, men i matten är det sällan genomgångar så då fungerade det.

I Christina Herrströms bok finns en incident om hur tjejerna städar efter killarna, jag känner igen det, kanske inte så mycket tjejer-killar, könsdebatten platsar inte i det jag minns från skolan i den här frågan, men visst städade de ”duktiga” i klassen efter de andra. De andra gick, och lämnade det så, och vi tyckte synd om läraren och hjälpte till.
Jag minns ett par gånger när vi skulle städa vid terminsslut, vi fick vända borden och ta bort gammalt tuggummi och snus. Jag som aldrig har satt ett tuggummi under ett bord – eller snus heller för den delen, fick ändå göra äckeljobbet och peta bort andras skit. Någon hade klottrat inne på en toalett en gång, vi var tre tjejer som stod och gnodde med starkt lösningsmedel för att få bort det. Hur blev våra läro-dagar sådana i skolan? Kanske ville de att vi skulle få lära oss om livet. Att alla människor inte anser sig ha samma skyldigheter som andra, och att de alltid kommer klara sig ifrån det, för det kommer alltid finnas de som städar upp andras skit. Om nu det är en bra grej att lära ut. Men vi ifrågasatte aldrig, vi var vana. Det hade alltid varit så där. Killarna kunde få en tillsägelse om de lämnade kritor etc på dagis, tjejerna tjatades det på om de så mycket som försökte göra som killarna.

Till slut kom jag till gymnasiet och jag trodde det skulle bli bättre. På vissa sätt blev det det, men ändå fanns vissa orättvisor kvar. Till exempel i matten, som jag hade haft hyffsat lätt för. Av den anledningen fick jag ingen hjälp under lektionerna. Jag räckte upp handen i närmre en halvtimme varje lektion. Men läraren upprepade bara ”Men Mikaela, de andra behöver hjälpen mer än du.” Och jag kämpade på. Jag grät och skrek hemma, orättvisan rev i mig. Och vetskapen om att jag skulle få sämre och sämre resultat och därmed sämre betyg gjorde mig rasande. Jag hatade att de som hade svårt för sig fick lärarens totala uppmärksamhet OCH möjligheten att gå i ”mattestugan” för att nå upp till godkänt. Jag fick ingen hjälp någonstans, jag var för duktig, och för dålig. När jag i matte B kursen fick G på matteprovet och sa till läraren, ”förstår du nu att jag behöver hjälp?” och hon svarade ”Men mikaela de andra hade ju IG”… Jaha, så för att de andra får IG så ska jag tycka att det är helt okej att jag inte får hjälp och håller på att rasa från MVG i betyg till G. Tydligen.

Det finns många fall i skolan på att vara duktig är ett jävla straff. Jag var intresserad av att bli dietist när jag gick på gymnasiet och visste att utbildningen var svår att komma in på i Sverige (trots mina ”bra” betyg) och frågade SYO:n om hur det är med utbildningen i Norge och Danmark, om det är samma och om den får räknas i Sverige. Svaret jag fick var ”Vi brukar säga till de som är så duktiga att de vill läsa utomlands att de kan hitta den informationen själv”. Som om jag inte hade försökt. Som om hon inte förstod att jag förstod att hon inte visste och inte orkade bry sig om att leta upp den informationen åt mig.

Det har kanske inte gått någon nöd på mig. Jag blev inte dietist visserligen, och jag hoppade av Matte C för att jag inte hängde med för att jag inte hade förstått B-kursen. Kanske var det mitt eget ansvar. Kanske var det så att det svenska skolsystemet, med att försöka fösa ihop oss alla i någon slags lagom-grupp dödade mina ambitioner. Kanske hjälpte prestationsångesten och ätstörningarna till att döda mina ambitioner. När jag inte längre orkade. När jag insåg att jag inte bara kämpade mot mig själv och mina krav, jag kämpade även konstant för att få lärarnas hjälp att utvecklas. Jag vet bara att jag föll. Och att den lycka jag en gång känt över att få gå i skolan dödats.

Och jag hatar att vi fortfarande i skolan inte ställer krav på de som förstör för andra. Att vi fortfarande daltar med och låter det ta tid från de som är i skolan för att lära sig, för att ha ett bra klimat

Jag vikarierade vid ett par tillfällen i min gamla högstadieskola. Och ett par kommentarer jag hörde gjorde mig mörkrädd. Ledsen. Arg. Trött.

Jag hade en klass, där en pojke hade många svårigheter, jag visste det innan och hade överseende med mycket av det han gjorde (precis på samma sätt som jag var så trött på från min egen skoltid, men jag erkänner jag gjorde likadant, för jag hade ju hört att det är så man ska göra. Stryka medhårs). Men mitt i lektionen gick han och en annan tjej ut och kastade snöboll, de kastade även in snöboll i salen. Jag sa till dem att det inte var okej och att de skulle få frånvaro från lektionen om de inte kom in. De kom inte in och på eftermiddagen berättade jag för en lärare att jag satt frånvaro på dem så att hon visste om någon skulle klaga. Då svarade hon ”men vi borde ju ha friluftsdag när det är snö, det är sådan livskvalitet för dem”. Och jag minns hur ställd jag blev när jag hörde det. För, för mig var inte det problemet. Problemen var: 1 att det inte var friluftsdag. 2. Att de gått ut från lektionen och kastat snöboll. 3. Att de kastade in snöbollar i lektionssalen. 4. Att de tog lärotid från de som faktiskt ville lära sig något. För det finns faktiskt de som går i skolan och tycker att det är roligt. Iallfall fram tills skolsystemet och daltandet dödat den lusten.

Samma period som jag var där så hade en elev krossat en fönsterruta och en annan lärare sa ”men vi kan inte skälla på honom, han har ju ingen pappa.” Och jag vågade inte säga någonting, och jag ångrar. Hur jag inte ifrågasatte resonemanget. Att jag inte ifrågasatte om det inte kan vara så att någon som inte har en pappa behöver desto mer hjälp med att få veta vad som är rätt och fel. Kanske är det så att mamman som numera är ensamstående inte orkar ta alla diskussioner, inte orkar sätta gränser. Är det inte bra att någon vuxen då ser det. Ser den här eleven som kanske inte mår speciellt bra, ser eleven och säger att jag förstår om du inte mår bra, men det här beteendet är inte okej!

Kanske har jag fel. Kanske är hela min upplevelse av min skolgång fel. men det är så jag minns det. Och jag minns framförallt vilken kamp det ofta var. För att jag skulle få rätt till min utbildning. För jag måste väl ha haft samma rätt som alla andra att få lärarens hjälp och att utvecklas? Annars kanske vi skulle ha så att vissa går i skolan i 9 år, andra i 7. Det känns inte som om det vore en vettig lösning. Men kanske mer extrauppgifter till de som snabbt blir klara. Uppmuntran även till de som alltid har bra resultat och som gör läxan. För tro inte att de som är duktiga inte behöver uppmuntran.