#prataomdet

Kanske är det för att jag jobbar med det jag gör. Kanske är det för att jag är tjej. Kanske är det för att jag tänker mycket. Kanske beror det inte alls på det. Men jag har funderat på en sak.

Det här med respekt och tillit i relationer. Och framför allt i den sexuella relationen.

Vid ett flertal tillfällen. Inte i mitt jobb. På min fritid. Har jag hört diskussioner om pojkvänner som tjatar om analsex, eller tar det de vill ha. Jag säger inget om analsex i sig (bäst att säga innan någon tolkar det fel), det är inte vad det handlar om, det kunde – och det handlar även om oralsex eller vilket sex som helst. Det handlar om när tjejen inte vill. När tjejen inte vill ha analsex. När tjejen förklarat att hon inte vill. När tjejen kanske testat för att vara till lags, för att göra sin pojkvän glad, men inte gillat, inte velat göra om. När det ändå fortsätter tjatas. År efter år. Då det ändå ibland händer att mannens penis tränger in i kvinnans ändtarm. Trots att han vet. Kvinnan viker ibland undan, men i många fall utstår hon det anala samlaget. Man vill ju inte vara tråkig. Och istället för det trevliga sexstunden får hjärtat ett ärr. Ett minne. Minnet av bristen på respekt. Och tilliten får sig en törn. När hon vet att det inte spelar någon roll vad hon säger. Att det inte spelar någon roll om hon säger nej. När det plötsligt är tillbaka i den gamla synen på sexualitet. Mannen ska få (eller ta) och kvinnan ska ge. Som om kvinnan inte hade någon egen sexualitet. Inga egna sexuella begär eller önskningar.

Hade ovanstående situation utspelat sig med en random kille, dyker ord som övergrepp och våldtäkt upp. När det handlar om en pojkvän, då är det genast mycket svårare. För inte är han sån. Det vet ju alla att man får ge och ta i en relation. Och blir han glad, ja då får jag väl ställa upp. 

Varför ställer kvinnan upp? Varför stannar hon kvar i relationen? Varför respekterar inte mannen kvinnans nej?

Var går gränsen? Lallar vi runt i gråzonen? Är inte ett nej alltid ett nej – även i en relation?

Jag tror vi behöver #prataomdet

Två fantastiska dagar

Igår var som ni vet dagen då jag signerade min bok på bokmässan. Blev även intervjuad av en tidning, återkommer när artikeln finns att läsa 🙂

På kvällen blev det bubbel hos Therese innan vi åkte in till Park. Hade en fantastisk kväll med mojito, champagne och mer mojito. Glada, trevliga och pratglada människor vart man än vände sig. Fint!

Idag var det lite trött att ta sig upp, så går det när man är hemma vid 4-tiden. Men in till mässan, köpte fler böcker än jag tänkt mig. Men träffade trevliga Simona och fick båda hennes böcker signerade 🙂 Ser fram emot att börja läsa Överenskommelser och sedan Betvingade!
Köpte – och fick signerad- Roy Fares bok Sweet. Ska bli roligt att testa recepten. Gjorde hans kanelbullar med äpple som han gjorde på Go Kväll häromhelgen, mormor o mamma ringde o tackade för supergoda bullar.

Träffade Joanna och bytte bok med henne. Bokens omslag (Nära dig) är väldigt tilltalande (framförallt för mig som gillar rosa, ska bli spännande att läsa historien innanför de rosa pärmarna).

Köpte även Alltid du. Pernilla Alms debutroman. Sprang dock inte på henne så den får stå osignerad i bokhyllan. I hennes förlags monter hittade jag en bok som jag inte hade tänkt få med mig innan, men ni vet ju hur jag är. Jag och kokböcker… Det bästa från Magnolia Bakery New York. Får bjuda på mycket fikor framigenom (fast nu är det ju höstnyttighet som ska börja på måndag.. men men..jag kan baka, andra kan äta).

Även Manne Fagerlinds debut Berg har inga rötter, fick komma med hem.

Sista boken som följde med hem var #prataomdet som jag hittade i RFSU:s monter. Ska läsa den ikväll tänkte jag. I morgon kommer ett inlägg lite på samma tema som jag funderat på ett tag.

Vid 14-tiden mötte jag upp Rebecka och vi gick och åt lunch och vandrade runt på stan lite innan vi gick och såg Hypnotisören. En obehaglig film. Var vuxen och mogen och höll ALDRIG för ögonen. Nästan..

Så helgen har varit riktigt nice och det bästa av allt; i morgon är det bara söndag, en ledig dag till innan det är dags att jobba 🙂

Ha en härlig söndag!

 

Hemkommen från NY

och nu laddas det för bokmässan 😀 Min första bokmässa, den jag sa för ett år sedan att jag skulle stå på, men min egen bok i handen. It’s true. Drömmar går att uppfylla, man måste bara jobba för dem och inte ge upp. Och efter bokmässan tänker jag på allvar börja skriva igen. På bok nummer två. På boken om Louise och Gabriel. Om livet, döden, dåtiden, framtiden. Spännande ska det bli. Att se var berättelsen slutar. Kanske även den i min hand på bokmässan?!

Sågad av Annika Koldenius

Ni kan läsa hela recensionen här.

Det som är intressant är hur olika människor kan uppfatta en och samma bok, text, ja whatever. Som Annika tycker att boken saknar språklig lyster medan BTJ tyckte att jag hade fin hand med språket. Språket är för övrigt det som mina läsare mest gett komplimanger för – och miljöbeskrivningarna. Så som sagt, det är väldigt varierande vad olika personer tycker. Och det i sig är inte heller konstigt. Tänk om vi alla hade gillat precis samma saker. Vad tråkigt det skulle vara då!

 

Nostalgi

Sitter och sätter in foton från resan 2010 i album. På tiden kan man säga.. Om fem dagar är det två år sedan resan startade i Moskva. En av killarna vi mötte på Transsibiriska järnvägen skall ut på ny långresa. Och jag kan inte låta bli att bli lite avundsjuk, längta ut.

Till det okomplicerade livet, friheten. Till banala saker som att gå runt i flipflop med målade naglar. Och i min romantisering glömmer jag bort alla magsjukor vi fick, alla djur jag tyckte var obehagliga.

Tänk om man kunde klona tiden. Så att man kunde åka ut och resa en långresa till och när man kom hem så var det ändå september 2012.

Tiden räcker helt enkelt inte till till allt man vill göra. Men på något sätt kanske det man drömmer om ändå blir verklighet igen en dag. Bara att den dagen inte är just nu.