Dessa underbara människor!

Kanske tycker ni att jag inte får uttala mig. Jag håller inte med. För jag har testat det andra perspektivet och har därför en åsikt. De läkare, sjuksköterskor och undersköterskor jag har träffat de senaste dagarna har varit helt fantastiska!

I tisdags jobbade jag och kände att det börjar bli svårare och svårare. Tröttheten och yrseln är där allt mer. Hjärtklappningen kom oftare och oftare. Extraslagen med.

På onsdagen var jag tvungen att vila efter jag hade duschat, efter jag hade ätit frukost och efter jag hade diskat två tallrikar och ett glas. Jag insåg att situationen var ohållbar. Jag blev andfådd av det. Jag blev trött.

Jag ringde min läkare och förklarade läget. Han skulle återkomma dagen därpå för antingen skulle jag få komma till hjärtmottagningen för ett ultraljud eller bli inlagd.

Han ringde på torsdasmorgonen och sa att han hade ordnat en plats åt mig på hjärtintensiven (skall inte vara där egentligen men på den avdelningen jag hörde hemma var det fullt och han ville ha in mig).

Jag packade väskan (och blev andfådd). Gick till vagnen (andfådd). Kom till sjukhuset. Kopplades upp för hjärtövervakning, fick lunch och sedan gjordes ett ultraljud. Som var bra. Det togs prover. Som var bra. Men natten var allt annat än bra.

Jag hade flera episoder med hjärtklappning, där pulsen steg till över 170 när jag vände mig i sängen och extraslagen kom som på beställning. Sjuksköterskan kom in och vid det ena tillfället tänkte hon koppla syrgas på mig, eftersom jag blir så andfådd när det sker. Men så vek attacken så jag slapp det.

Tanken var att jag bara skulle ligga över natten först, men på morgonen sa de att jag skulle vara kvar. Men jag skulle flyttas till ”min” avdelning så snart där fanns plats.

På kvällen fanns det plats och jag fick åka rullstol dit (försökte få gå, men det var inte ett bra förslag tydligen..)

Några episoder till av hjärtrusningar. Och på söndagskvällen sattes det in en ny medicin. Och sedan dess har hjärtat mått bra. Jag kommer inte ens upp över 125 i puls när jag borstar håret (innan larmade övervaket varje gång då jag passerade 150). Däremot fick jag en del biverkningar av medicinen, men det ska ge sig med tiden.

Och just nu mår jag bättre än på länge, så jag håller tummarna att det håller i sig. Men det känns skönt att vara sjukskriven två veckor nu (även om jag inte får några pengar eftersom jag är timanställd) och hinna återhämta sig lite o komma in i medicineringen. Nästa steg blir den invasiva elfysiologiska undersökningen där de går in i hjärtat via ljumsken och ser om de kan provocera igång arytmin och hitta var den har sitt ursprung och bränna eller kyla ”sönder” det området så arytmin inte startar.

Men för att komma tillbaka till överskriften. De människor jag har träffat på under de här sex dagarna har varit fantastiska! Nu kanske någon här tänker att jag fick specialvård för att jag är inom vården själv. Kanske lite. Kanske inte. Spontant känns det inte så.. Deras värme, omtanke och empati kändes uppriktig. Ärlig. Och jag hoppas att de vet att de gjorde sjukhusvistelsen så mycket bättre än jag vågat hoppas på. De svarade på frågor, förklarade, peppade. Jag kan inte säga något annat än att ni är på rätt plats. Sådana som ni är viktiga i vården!

Annonser

Berlin baby!

Imorgon bitti startar resan redan i Göteborg, hemma hos Malena med champagnefrukost och nybakade scones 🙂 Sen går flyget till Berlin där vi ska ha en grym helg! Det enda minuset är att Kristin är sjuk och inte kan följa med..

Det kommer bli kanon! O när jag tänker på att jag var en hårsmån från att behöva ligga på sjukhus hela helgen så känns det ännu bättre. Alternativet alltså.

Patientperspektivet

Har jag fått prova på. Jag tänkte ju bara be snällt om någon mer medicin av min läkare så jag orkade med att vänta tills nästa undersökning i december. Så blev det inte. Det blev ”du ska läggas in. Nu.” Ungefär. Så det var bara att gå från jobbet, läggas in på avdelningen och kopplas upp för hjärtövervakning. Jag var mest orolig att allt skulle vara bra, att det inte skulle synas hur jag mår. Men vid 4-tiden i natt kom nattpersonalen in med EKG-apparat då telemetrin larmat på grund av pulsfrekvens på 156, men det försvann lika plötsligt så de hann inte fånga det.. Sen på morgonen drog det igång igen när jag borstade håret, men försvann också snabbt. Utöver det hittade de rikligt med VES.

Så läkarna ville ha kvar mig tills de fått göra en elektrofysiologisk undersökning, då man går in via ljumsken upp i hjärtat för att se om man kan hitta vad som är fel. men jag som har fokus på att jag ska till berlin i övermorgon gjorde allt för att bli utskriven. Till slut blev jag det. Så den undersökningen kommer jag bli kallad till. Dumt eller inte, jag vet inte. Men jag vill ju se världen..

Arbets-EKG

Igår fick jag hoppa upp på en cykel och visa vad mitt hjärta går för. Det var otroligt jobbigt att hela tiden hålla 60 varv per minut när motståndet ökade. Tillslut var mjölksyran i benen alltför påtaglig och jag fick avbryta. Och som så ofta när jag ansträngt mig så kom extraslagen. Men det fina är ju att de kom med på EKG:t. Nu väntar jag på svaret av undersökningen. Men mycket VES fanns det iallafall. Sen undrar jag om läkaren såg något annat, för hans bekymrade min när han tittade på skärmen bådar väl inte jättegott.. Men förhoppningsvis kan de göra något åt det så jag kommer må bättre sen 🙂

Långtids-EKG är näst på tur, men i nuläget är det inte aktuellt förrän i december. Men jag hoppas det går fortare.

Idag har jag haft tjejerna här på lunch och kakbuffé 🙂 Gott, men nu är jag sockermätt och trött. Imorgon väntar jobb.