Dagens (klago)visa

Igår var det alltså dags. Dagen jag väntat på. De skulle gå in i mitt hjärta, försöka hitta exakt vad som är fel och i så fall bränna sönder det området.
Jag kom till sjukhuset vid 10.30, fick nål och dropp. Fina E höll mig sällskap. När klockan var cirka 13 var det dags att åka in på Lab. Jag fick lägga mig naken på en brits, de satte på mig elektroder och steriltvättade mina ljumskar.
Sedan bäddade de in mig i handdukar och sterila dukar, gjorde så jag låg bekvämt och gav mig värmedynor till händerna så jag inte skulle frysa.

Sen kom läkaren. Han bedövade ljumsken med 20 ml carbocain och gjorde sedan tre snitt där han förde in katetrar som han förde upp i hjärtat. Hjärtat gillade inte det utan gav ifrån sig mycket extraslag som var betydligt ondare än de jag får annars.

Sen började de att försöka trigga igång hjärtat och startade och stoppade triggandet. Gav atropin och något annat läkemedel jag inte minns. Det var inte en angenäm upplevelse. Det gjorde rejält ont, dels i bröstet men nästan värst i öronen och halsen, och även ett tryck i huvudet uppstod. Lite som om man skulle lyfta/landa i flygplan med dubbelsidig öroninflammation, halsfluss och förkylning samtidigt. Plus en liten hjärtinfarkt. Så mysigt var det.

Men det hade det ju kunnat vara värt det. Om det hade lyckats och de hade hittat något. Nu gjorde de inte det, så efter två och en halv timme avbröts det och jag fick åka tillbaka till mitt rum och ha sängläge i tre timmar så inte det skulle bli en blödning i ljumsken.

Känslorna där var mest sorg, besvikelse, hopplöshet och uppgivenhet. Visst hade jag läst att man ibland inte hittade något men jag trodde ju ändå inte att jag skulle höra till dem.
Nu väntar nya läkarbesök, nya utredningar och visst är jag tacksam över att de inte bara avfärdar mig med att allt ser bra ut.
De sa att det positiva är att om det är svårt att framkalla så är set oftast ofarligt. Visst det är ju bra, men jag mår ju inte bättre för det.

Så igår var en tung dag. Och natt. För jag mår inte bra utan medicin, men jag mår inte speciellt bra med den heller.

Det är inte synd om mig egentligen. Det kunde vara så mycket värre. Det finns många sjukdomar som är värre – och farligare. Ändå undrar jag hur man ska kunna leva och veta att man inte kan leva 100%. När man inte är den person som man egentligen är. När den energi, ork, livsgnista och glädje jag brukade ha har flytt, lagt sig på paus.
Jag är inte farligt sjuk, jag kommer inte att dö av det här, ändå klagar jag. Har jag verkligen rätt till det?
Jag vill bara kunna leva som en 26-åring. Kunna gå i uppförsbackar, cykla, springa. Eller bara kunna resa mig från sittande till stående utan att pulsen stiger till 180.
Jag vill kunna tvätta håret utan att bli utmattad. Jag vill kunna promenera utan att bli yr. Jag vill kunna sträcka mig efter fjärrkontrollen när jag ligger i soffan utan att pulsen rusar. Jag vill kunna borsta håret utan att få hjärtklappning, jag vill orka diska mer än två glas innan jag måste vila.

Och visst, en del av det här kan jag med medicinen i kroppen. Men den gör mig trött och orkeslös och gör inte så att jag kan cykla eller springa eller gå upp för en backe.

Det enda jag vill är att kunna leva.