Till den som är ansvarig…

…vem du nu är. 

I natt gjorde jag mina tio timmar som ett nattpass innebär. En natt där jag önskar att just du som är ansvarig för resursfördelningen i sjukvården, skulle följt mig som en skugga hela natten. 

Jag önskar att du såg hur vi slog knut på oss själva för att räcka till. För att ingen skulle dö. För att alla skulle få den hjälp de behövde. Jag önskar att du hörde orden vi får ta emot på våra arbeten, hånen, spydigheterna och hatet. Att du skulle få känna den otillräcklighet vi kände i natt. När vi får lämna vår kollega ensam med en kritiskt sjuk patient eftersom det ringer på oss någon annanstans och vi bara är två. När läkaren, som har patienter på akuten och två avdelningar, blir tvungen att springa till operation för andra gången samma kväll. 
När vi knappt hinner kissa. När vi slänger i oss mat och vatten vid datorn. Går ut och pratar med patienter mitt i en tugga. Jag har visserligen bara måltidsuppehåll på natten och ingen rast så jag vet att jag inte har rätt att sitta ner och äta i ro. Men jag kan ändå tycka att man borde hinna tugga i sig en banan utan att behöva svälja den hel. 
Jag önskar att du fick se hur vi mellan ett akutrum och lab sträcker armen så att vi kan öppna porten åt den som ringer på, utan att egentligen se vem det är som kommer. Hur vi får ge sprutor i rumpan och sätta nålar så avskiljt som möjligt i en korridor, för rummen är fulla. Hur vi kämpar för att kunna ge den goda vård som vi en gång drömde om att vi skulle ge. 

Jag önskar att du hade fått se smärtan, oron och sorgen i patienternas ögon. Smärta, oro och sorg som vi önskar att vi hade tid att lyssna på, för att möjligen kunna göra det lättare. Men när du står där och lyssnar på oron och rädslan, men redan har vridit fötterna för att gå ut ur rummet, för du är stressad för att du har så mycket annat du måste göra. Då känner du dig inte som en bra sjuksköterska/barnmorska. Då känner du otillräckligheten, den som gnager inombords. 

Jag önskar att du fick känna den. Så att du kunde förstå.

Annonser

Perfekt

Vädret är perfekt sova-väder! Men jag tycker jag anar en ljusning på himlen. Oavsett så ska det bli skönt att sova efter en jobbnatt, en kvar.

Funderar över när jag kan få in lite skrivande igen. Kanske onsdag eller torsdag. Efter att jag passerade 20.000 ord har det stått still. Ogillar starkt det där att fastna.. Men bra saker sker sakta har jag hört. Kanske stämmer det även här 🙂

Back on track

Det var skönt att komma bort ett tag. Tanka sol, energi och bli lite mer tillfreds igen. Den värsta hopplösheten är över. Kanske har jag börjat vänja mig vid tanken att det är så här jag kommer få ha det. Eller inte. Jag vet inte.

Det hjälper iallafall med promenader o vårsol, umgås med fina vänner, tulpaner och jobba. Det gör allting betydligt lättare.

Nu ska jag o AK simma o inatt blir det jobb.
Fint det!