Författarbesök

Hade elva olästa mail när jag vaknade vid 13.30 idag efter nattens jobb. Det mesta är skräp, men ett fångade mitt intresse. Författarbesök stod det på ämnesraden. Det var Tjörns kommun som frågade om jag var intresserad av att komma dit och berätta om min bok och mitt skrivande i oktober och även få sälja boken till eventuella intresserade efteråt.

Spontana tanken är ju såklart ja. Men jag är orolig att intresset inte är så stort. Ni vet det där vanliga katastroftänket… Tänk om jag står där och det bara är jag o bibliotekarien.. Sen måste jag också fundera över vad jag har att säga som kan ta en timme. Ska tänka över helgen. Men det lutar åt ett ja, för visst blir livet intressantare om man säger ja till saker i stället för nej.

Roligt ändå att boken inte är helt död, även om den för mig är ganska ute.. Men så måste det ju bli om jag ska kunna fokusera på nästa bok 😉

Dags för sista natten

Innan långledigheten. Och efter de senaste två nätternas konstanta jobbande så hoppas jag på att denna natten blir lite lugnare (men inte för lugn) 😉 Aldrig nöjd :p 

Är sugen på att fortsätta med bokmanuset nu, även om jag inte riktigt vet i vilken riktning det är på väg i, men ska försöka läsa igenom det som är skrivet hittills för att få en bättre överblick. 

Inser nu hur mycket klurigare det är att skriva en bok där det är återblickar i tidigare stunder i livet och där det finns en liten historia parallellt. .

Men jag tror ändå det kommer bli ett grymt manus! När det väl blir klart. För det har alla möjligheter till det. Ödmjukhet är kanske inte mitt mellannamn just nu, men jag tror stenhårt på det här manuset. Fast kanske inte för de där personerna som inte vill läsa om sorg, smärta, livet och dess utmaningar. De som är rädda för att möta det som är verklighet för så många. Sen är det inte en genomgående sorglig eller tung bok, men den har en del sådana inslag.. 

Image

Dags att blicka framåt

Men det är inte alltid så lätt. Åtta dagar på sjukhus. Känns som man vandrar i ett ingemansland där ingen vet vad man ska göra, vad som ska hända, vad långtidskonsekvenserna kan bli. Sen kan det alltid vara värre, jag vet det. Men lidandet och den sänkta livskvaliteten jag har försökt kämpa mig igenom det senaste tär något oerhört även om mitt tillstånd inte är dödligt i nuläget. 

Igår deppade jag rejält. Fulgrät och lät vänner torka mina tårar. Och jag hatar att verka svag, jag hatar att jag inte sprider något annat än min hopplöshet runt mig. Samtidigt som jag inte skulle tänka så om någon kompis mådde skit. Men ändå. Det är dags att försöka se framåt. Men svackorna kommer att komma, det vet jag. Och jag vet att jag måste få tillåta mig att inte alltid vara på topp. 

Det är bara så tråkigt att inte känna den där euforiska lyckan över livet som jag har gjort innan. Då när orken fanns där och jag visste att jag skulle orka gå till spårvagnen varje dag, skulle orka cykla till stranden. Idag vet jag inte hur morgondagen kommer att vara och det knäcker. 

Tack kära vänner och familj för att ni finns här som stöd, ni är underbara. Och jag lovar att jag snart ska bli pigg och glad igen. Det är det jag strävar efter.