Det är en märklig värld vi lever i

Där en rättegång kan sluta med att sex personer frias från våldtäkt på en 15-årig tjej. Som om någon tror att en 15-åring gärna vill ha sex med sex stycken olika killar på samma fest. Frivilligt. Där ett nej inte räcker. Där det inte ses som tillräckligt motstånd.

Hur tror ni att det är att säga nej, göra motstånd. För att efter en stund inse att du inte har en chans och istället mentalt ge upp. Försvinna bort i tanken för att slippa vara alltför medveten om det som någon annan gör med din kropp mot din vilja. En psykologisk försvarsmekanism som är väldigt vanlig vid övergrepp. Något som blir helt fel när det ska upp i rätten. För att du inte längre gör motstånd kan hos en del anses vara ett godkännande. Och det faktum att du försvinner bort gör att du får svårare att redovisa för händelseförloppet och även gärningsmannens/männens utseende. En försvarsmekanism som får dig att överleva just där och då men som förstör för dig om du skulle anmäla.

Med de här rättsfallen som vi sett i media det senaste så är det inte konstigt att vi har ett enormt mörkertal vad gäller anmälningar. Hur ska någon som sagt nej, gjort motstånd,  ha en chans i detta rättssamhälle som vi fått bevittna? Där en rättegång kan bli ett nytt övergrepp och där processen är lång lång lång, innan du då kanske förlorar i slutet ändå. I en situation där en fällande dom hade varit en liten, liten upprättelse, som visserligen inte kommer göra övergreppet mindre, men kanske kan skulden och skammen minska.

Många försöker försvara samhället med att ”tjejer hittar på för att få uppmärksamhet”, tyvärr finns det enstaka fall och det är tragiskt, men utgå inte från att den kvinnan ni hör har blivit våldtagen ljuger. För har ni fel, som ni tyvärr förmodligen har, så är ni med och skapar det här rättssamhället. Där det kan vara okej att våldta någon, för det finns ju inga bevis på att tjejen inte ville ha sex med flera killar efter varandra på en fest. Eller att en tjej inte ville ha en flaska uppkörd i underlivet. För det vill säkert era flickvänner, systrar, döttrar, mödrar, kusiner, vänner ha.

Efterspelet är långt efter en våldtäkt. Det tar inte slut efter att media slutat rapportera om fallet, om det nu ens hamnar där med tanke på hur få som anmäler. Efterspelet fortsätter. Under lång tid. Kanske resten av hennes liv. Gör sig påmint när helst det vill. Hur oförberedd hon än är. När hon går på stan, när någon ställer sig för nära henne på en buss, när hon har frivilligt sex med sin partner. Då kan minnesbilderna komma tillbaka. Ögonblicksbilder som tar henne tillbaka till den platsen, till den känslan. Skräcken. Fasan. Smutsigheten. Skammen.

I många av de fallen, de som inte tas upp i media, kanske killen inte ens minns. Ligget. Det kanske inte var minnesvärt, något speciellt. Samma ligg som för den ena finns med resten av livet, har den andre glömt nästa dag.
Men hon minns. Mardrömmen som återkommer natt efter natt, där hon kan minnas känslan, tyngden av hans kropp, lukten i rummet. Men inget av det ”viktiga”, det som skulle kunna göra att gärningsmannen hittades och kanske fälldes. När blåmärken och rivsår bleknat och bevisen suddats ut finns minnena fortfarande kvar.

Men kanske hade hon fel, kanske var det inte så farligt. Samhället anser ju att hon ville.

Annonser

#nyabokenhandlarmycketomlivetochdöden

Boken tar lång tid att skriva. Kanske för att jag vill att den ska få fram allt det viktiga som jag vill att vi funderar över.

Hur små saker vi gör när vi är unga påverkar andra människors liv på ett enormt sätt. När elaka ord kan leda till fruktansvärda konsekvenser för en hel familj. Inte bara då, utan för alltid.

Hur sorg och saknad kan hanteras på olika sätt. Hur någons sorg kan te sig futtig i andras ögon men vem har rätt att gradera någon annans känslor?

Hur vårt förflutna kan lägga krokben för oss hur gärna vi än önskar att det inte påverkade oss och våra val längre.

Hur vi inte vågar prata om döden, saker som skaver i hjärtat och hur livet inte riktigt blev som vi tänkte.

Men även om hur vi måste leva vidare även om livet blev annorlunda än vi önskat. För så länge vi går här på jorden har vi chansen att leva det bästa liv vi kan. Med med- och motgångar som ingår har vi ändå fortfarande privilegiet att leva. Det är tidsbegränsat, vi vet aldrig hur lång tid vi har kvar. Kanske är vi rädda för att dö, men snarare tror jag att de flesta av oss är rädda för att inte få fortsätta leva. Kanske skrämmer inte döden lika mycket om vi har levt det bästa liv vi kan under tiden vi fick?