Och så gick det inte ändå

Den här gången heller..

Nu har de försökt trigga arytmin med katetrar i hjärtat två gånger, stressat det med mängde av läkemedel och de får inte fram något. Hittar inte var felet sitter. Kan inte bränna sönder området i hjärtat. Men de ser det på övervakningen. De såg det när jag svimmade när pulsen var 170 och extraslagen från kammaren kom vartannat slag. Så de vet. Men inte hur de ska lösa det.

Så nu får vi se vad som händer. De pratade om att försöka en gång till. Jag tror inte på att det kan hjälpa. Magnetröntgen av hjärtat ska göras med. Jag skulle mer vilja göra en röntgen av hjärnan. Eller ta alla blodprover som finns på lab. Något nytt, försöka med ngot vi inte försökt.

Nygammal medicin in. Hjälper nu, men slutar hjälpa om några månader. Medicin jag inte vill äta om jag blir gravid i framtiden. Men läkarna tycker att det är det bästa alternativet. Trots risk för tillväxthämning, för tidig födsel eller att barnet dör i magen. Kan det verkligen vara det bästa alternativet??!

Så nu är det en sådan där väntan igen. När man inte vet vad de tänker, om  de tänker. När livet står på paus. Det hade varit lättare om de sagt ”vi hittar inte var felet är, du kommer få ha det så här, det finns inget vi kan göra mer nu.” Inte för att jag vill att de inte ska kunna göra något, för det vill jag. Högsta önskan i livet att de hittar något att åtgärda så allt blir bra. Men om det nu inte kommer bli så, då vill jag ha det där att de inte kan göra något. Så man kan kan fortsätta med sitt liv utan att behöva vänta på nya utredningar. Nya mediciner. Planera mer för framtiden.

Inte än. Men kanske snart.

 

Med ett hjärta som tickar alldeles för fort

Tröttheten är bedövande. Det där med att jag tänkte skriva jättemycket under den här lediga veckan blev ingenting. För jag ligger mest i soffan och sover mellan varven. Har gjort lite nytta också, men att vara igång ett par timmar innebär behov att sova några timmar sen. Passar inte mig. Att behöva bromsa. Vila. Stanna upp.

Arytmin har varit sämre sen i slutet av september. Med gräslig försämring sedan torsdags förra veckan. Nu kanske, kanske det börjar vända igen. Jag hoppas och tror det. Så väntan på operationen inte blir så jobbig. För efter att ha svimmat i söndags utan förvarning, slagit nacken i en låda, där någonstans tröttnade jag på den dåliga episoden som jag är i och ringde kardiologen. Det finns inget de kan/vill göra under väntetiden. Jag har redan maxdos på medicinen. De vill inte byta sort nu utan skynda på ingreppet. Och efter att ha bytt medicin fyra gånger, där alla (utom en som aldrig fungerade) fungerat i några månader och sen inte längre, så ser jag inte heller nyttan.

Sen hoppas jag ju så klart på att ingreppet lyckas, även om det inte gjorde det förra gången. För i framtiden skulle det vara skönt att må bra, och när vi eventuellt vill försöka få barn vill jag inte äta medicinen under graviditeten med tanke på riskerna det finns med det. Men jag trodde att jag skulle kunna må dåligt i nio månader så länge barnet mår bra, men efter tre veckor såhär, så inser jag att nio månader att ha takyarytmi är lite väl… Så jag hoppas verkligen de fixar det med det här ingreppet.

Igår skulle jag ha varit på Tjörns bibliotek och pratat om skrivande, författarskap och min bok, men ställde ju in det på grund av sjukdom tidigare i höst, vilket var tur, för jag hade inte orkat stå upp i en timme där igår.

Men utöver arytmin så är livet väldigt bra, helgen innebär jobb, men eftersom sambon är i Berlin så är det lika bra. Efter helgens jobb ska jag hem till ön, andas lite havsluft, det brukar vara läkande.