Mitt enda liv – Jonas Gardell

 

Det som först kommer upp i tanken är att det där kan nog ha varit det bästa jag sett i hela mitt liv (med det dock inte sagt så mycket för jag springer inte ner föreställningar precis, men ändå). Men jag kände på mig från början att det skulle vara bra. Passa mig. Framförallt eftersom det är lite temat på min nästa roman. Jag var ändå lite rädd att bli besviken. Att förväntningarna var för höga. Nej, nej, nej. Inte en chans!

Jonas Gardell är otroligt talangfull, han är en duktig komiker och författare. Roar. Men det senaste året har vi även fått se en annan bild av honom. En djupare sida. En sorg. Men även en glädje över att få finnas till. Finnas kvar. Det var den känslan han lyckades förmedla igår. Glädjen över att få vara här på jorden. Och som jag skrattade, jag skrattade så tårarna rann, utom när det var sorgligt för då grät jag så tårarna rann, tills han vände på allt igen och fyllde teatern med glädje och lycka.

Jag önskar så att ni alla fick se den. Få gå därifrån med glädjen över att finnas till. Känna att man har modet att leva livet så som man vill. En känsla som gäller att hålla i när den kommer, för den försvinner lika snabbt. Modet alltså. Det som inte alltid räcker till.

Jag hoppas att den här föreställningen en dag visas på tv, eller allra helst, säljs på dvd, så fler får möjligheten. För den är vacker, fin, rolig, sorglig, men framförallt också tankeväckande. Och får oss att tänka på vad som har hänt under de senaste 30 åren, en tid som är så lång, men samtidigt så kort. Och får oss att tänka på att den där tiden som förefaller så lång är kanske halva vårt liv. Nästan i allafall. Eller mer än det. Vi vet ju inte. Kan aldrig veta. Därför är det viktigt att vi lever vårt enda liv så som vi önskar. Lever ut. Glädjs. Älskar. Vågar. För så här är det. Jag sitter på ett hotellrum i Stockholm, men underbara vänner. Förundras över livet och privilegiet det innebär att finnas till. Alla får inte finnas till speciellt länge. De får inte leva livet som de vill. Men jag får, och den möjligheten ska jag ta vara på. För det är en förmån. Och kanske framförallt också, min skyldighet.

Som min ena huvudkaraktär i nästa roman säger: ”Några år efter att mamma dött bestämde jag mig för att om jag en dag dör, vilket vi alla kommer göra, då ska jag ha levt fram till dess. Mamma ville inget hellre än att leva. Hur kan jag då, som har chansen, låta bli?”