Så trött på det här

Så trött på att bara gå och vänta – framförallt när jag inte vet vad det är jag väntar på. Kommer det någonsin bli bättre? Kommer de någon gång hitta vad som är fel och kunna behandla?

Jag vet att just nu är ett undantag. Ett undantag som sträcker sig några månader till. Kanske ett år. Beroende på. Sen kanske det blir bättre. Med ordinarie medicin. Inte för att den hjälpt så fantastiskt bra förut, men ändå. En stunds frist iallafall.

Jag anpassar mig till situationen, vänjer mig vid verkligheten. Att jag inte kan träna, inte gå i uppförsbackar, att jag blir andfådd av att resa mig upp, gå i trappan, knyta skorna, äta mat. Men tanken slår mig, kanske borde jag inte anpassa mig, kanske borde jag stå på mig för att de ska hitta orsaken så att jag kan göra dessa saker som är så självklara för andra.

Det finns värre sjukdomar och det här är inget farligt (vad de vet) så jag ska inte klaga alltför mycket. Det finns de som har det betydligt värre, som lever med döden flåsandes i nacken, eller med sjukdomar som sakta förlamar kroppsdel för kroppsdel. Men emellanåt får jag nog. Tröttnar. Önskar en annan kropp, ett annat hjärta. Som orkade lite mer.

För jag vill inget hellre än att kunna springa och leka med det lilla pyre som ligger i min mage och växer till sig. Jag vill inget hellre än att vara en mamma som orkar vara med.

Drömmar om framtiden

Det finns så mycket jag vill göra, åstadkomma. Och så mycket jag vill göra som jag ännu inte kan sätta fingret på riktigt (och då är det svårt att nå dit..). 

Men med tiden tror jag att de flesta idéer och drömmar kommer klarna så att jag lättare kan jobba mig mot dem. Oavsett vad jag hittar på så kommer ni få följa med på den resan, ibland mer frekvent och ibland mer sporadiskt. 

Idag ska jag i allafall försöka skriva lite, är ”inlåst” hela dagen då vi fått en lapp i brevlådan att någon gång mellan 8.30-16.30 kommer någon och kollar ventilationen så då måste man vara hemma (eller lämna in sin nyckel). Så jag tänkte spendera några timmar med att skriva lite. De största utmaningarna jag har med den här boken är:
1. Få ihop en struktur, skriver inte från a-ö utan det hoppas i tid och rum..
2. Få till lite mer än bara dialog.. För det är mycket dialog. Visserligen behövs den, tycker jag, men vet ju att ”fin litteratur” och ”bra böcker” ska helst beskriva en grusväg i en och en halv sida.. Det är inte riktigt jag.. (inte heller det jag tycker är roligt att läsa om..) 

Deadline 1 juni kommer nog inte gå, men snart så 🙂

Spellistan

När boken är klar kommer även spellistan på spotify visas för er. Musiken som får mig att sätta mig ner och skriva och fokusera, men också den musik som får mig i rätt stämning. 
Från Peter LeMarc och hans fantastiska ”Hur man älskar en sargad själ” och ”Nangijala” med Rasmus Seebach till ”Låt kärleken slå rot” med Ted Gärdestadoch ”Just idag är jag stark” med Kenta. 
Spellistan som pendlar mellan sorg, hopp, glädje och förtvivlan på samma sätt som karaktärerna i boken gör (och som vi vanliga dödliga också gör här i livet).

Svårt att blogga

När det finns så mycket man både vill berätta och hålla för sig själv. 

Men som läget är nu ska jag försöka skriva klart den här boken. Hoppas på att det går. Mest för att jag behöver ha något att göra på dagarna och få lite rutin på tillvaron. Sjukskriven på grund av hjärtat. Som krånglar. Som slår alldeles för snabbt. Ligger på 190 i puls av att gå upp för en trappa eller resa mig ur soffan. Äter medicin, men i specialdos och det funkar inte riktigt. Men nu är det något bättre, nu håller sig pulsen på kanske 160 oftast. Låter högt ändå, det är ju högt. Men skönare med 160 än 190. 190 är ju inte allt för många slag ifrån maxpuls och att ha maxpuls av miniansträngningar känns ganska tråkigt. Inte så hoppfullt. Men räknar med att må bättre om ett tag. 

Men fram tills dess ska jag försöka skriva, annars kommer nog det här manuset att sluta i byrålådan och det vill jag inte riktigt..