Slutet av graviditeten är väldigt lik början

Har jag märkt.. Illamåendet är tillbaka och kväljningarna, framförallt vid lukter. Luktsinne utan dess like (trots igensvullen näsa). Humöret är lika glatt o käckt som i början (alternativt som när man var 15 år).. Dagarna segar sig fram. Tröttheten är bedövande. Så på så vis är det ganska likt de där första 12-14 veckorna. Tio dagar kvar till beräknad förlossning. Och jag längtar efter att få träffa den här lille krabaten, få veta vem det är som legat där inne. Och så längtar jag efter att bli av med foglossningen så jag kan vända mig i sängen utan att tro att jag ska gå i bitar. Och kunna använda några andra skor än de ballerina jag gradvis töjt ut under graviditeten (som nu inte passar längre) eller sambons gympaskor i storlek 43,5.

Det är spännande det här med att inte veta vilken dag det kommer hända. Att lägga sig på kvällen och inte veta om det är sista gången vi lägger oss och har bebis på insidan. Max 24 dagar kvar tills det blir igångsättning om det inte kommit igång av sig självt. Men hoppas verkligen det kommer igång av sig självt, igångsättning slutar ofta i snitt och det vill jag slippa. Så håller tummarna att knodden vill ta sig ut själv snart.

20140826-132217-48137723.jpg

Här tyckte jag att jag var jättestor, det är många veckor sen 🙂 oerhört häftig resa man går igenom. Den har varit tuff på många sätt mentalt och fysiskt och att vara sjukskriven har inte varit roligt jämt, men när man inte kan ta på sig strumporna utan att bli andfådd så funkar inte riktigt ett jobb på en akutmottagning. Men det kliar i fingrarna att få sätta en nål, vara i det akuta, göra nytta. Så när knoddus blivit lite större hoppas jag på att kunna ta ett o annat pass på jobbet medan knoddus pappa får lite egentid med sin son/dotter.

Annonser

Ibland undrar jag

om drömmarna om vad denna bok ska åstadkomma är så stora att de lägger krokben för mig. Jag önskar så att jag får igenom känslan jag vill och att boken berör. Och att någon kanske får sig en tankeställare.

Saknas cirka en fjärdedels manus i nuläget, mycket att göra för att få ihop säcken. Men vi får väl se, en dag ska den stå där i bokhandeln. Och den här gången hoppas jag definitivt att även bokhandlar som akademibokhandeln och så tar in den. Bokia i Stenungsund tog in min bok men hade varit häftigt att se den i fler affärer och inte bara på nätet.

Det där med att skriva

utan att veta om någon någonsin kommer få läsa det man skriver.
Den tanken.

När man vet att ämnet är viktigt, men att själva skrivkonsten kanske inte håller.

Samtidigt som man tycker att stora delar är riktigt bra skrivna.

Men så finns den där lilla djävulen på axeln som påpekar att det inte räcker till. Inte duger. För vad tror jag egentligen. Varför skulle just jag och min bok få stort genomslag? I massan av nya böcker, bland alla dessa som drömmer om samma sak som jag. I världen där vi slåss mot redan etablerade författare och människor som är kända för något annat som får ett kontrakt från ett förlag bara genom att ha en idé. För visst hade det känts mer hoppfullt om man hade vetat medan man skrev att den skulle bli utgiven. Nu sitter man istället här och har lagt ner tusentals timmar på ett manus som kanske inte ens kommer bli en bok.

Men nöj dig, tänker säkert en och annan. Du har ju redan fått en bok publicerad. Ja, det har jag och visst är jag glad över det. Men den här boken, detta manuset är så annorlunda. Det är så vackert, så sorgligt, men framförallt viktigt. För dig. För mig. För så många.

Jag hoppas att alla de här timmarnas slit gör att boken kommer finnas i din bokhylla så småningom. Att den berör dig. På något sätt. Hade jag inte haft den förhoppningen hade jag slutat skriva här och nu. För så är det ju. Jag skriver för att jag vill att berättelsen ska bli läst.

När huvudkaraktären i manuset

börjar fundera över vad hon gör med sitt liv så är det svårt att inte göra detsamma. För vem gör jag vad. Och vad skulle jag göra om jag inte skulle dömas av någon. Och har någons dömande mer inflytande än mina egna drömmar. För vems skull gör vi det vi gör. Och om vi lyssnade på oss själva, vad skulle vi då göra?

Och dessutom så är det de människorna som känner dig minst som dömer dig mest. Förhoppningsvis gläds de som står dig närmast med dig när du är lycklig.

 

När ilskan lagt sig

Och tårarna torkat
Så fylls jag av en jävlar anamma
En dag ska jag ha lyckats så jäkla rejält
Att du och din avundsjuka och elaka ord inte biter på mig. För att jag vet att det är det som stör dig. Att jag har något du inte har. Att jag har uppnått mina drömmar och mål. När det som du även tror är viktigast är uppnått, yta och fasad. Men yta är inte viktigast för mig. Viktigast för mig är att jag har underbara människor runt mig som stöttar, lyfter och framförallt gläds med mig. Viktigast för mig i mitt liv är att få vara lycklig.
Därför rensar jag bland mina ”vänner” och bekanta. För livet är för kort för att spenderas med människor som inte vill mig väl och som suger energi och glädje ur mig.