När huvudkaraktären i manuset

börjar fundera över vad hon gör med sitt liv så är det svårt att inte göra detsamma. För vem gör jag vad. Och vad skulle jag göra om jag inte skulle dömas av någon. Och har någons dömande mer inflytande än mina egna drömmar. För vems skull gör vi det vi gör. Och om vi lyssnade på oss själva, vad skulle vi då göra?

Och dessutom så är det de människorna som känner dig minst som dömer dig mest. Förhoppningsvis gläds de som står dig närmast med dig när du är lycklig.

 

Annonser

Så trött på det här

Så trött på att bara gå och vänta – framförallt när jag inte vet vad det är jag väntar på. Kommer det någonsin bli bättre? Kommer de någon gång hitta vad som är fel och kunna behandla?

Jag vet att just nu är ett undantag. Ett undantag som sträcker sig några månader till. Kanske ett år. Beroende på. Sen kanske det blir bättre. Med ordinarie medicin. Inte för att den hjälpt så fantastiskt bra förut, men ändå. En stunds frist iallafall.

Jag anpassar mig till situationen, vänjer mig vid verkligheten. Att jag inte kan träna, inte gå i uppförsbackar, att jag blir andfådd av att resa mig upp, gå i trappan, knyta skorna, äta mat. Men tanken slår mig, kanske borde jag inte anpassa mig, kanske borde jag stå på mig för att de ska hitta orsaken så att jag kan göra dessa saker som är så självklara för andra.

Det finns värre sjukdomar och det här är inget farligt (vad de vet) så jag ska inte klaga alltför mycket. Det finns de som har det betydligt värre, som lever med döden flåsandes i nacken, eller med sjukdomar som sakta förlamar kroppsdel för kroppsdel. Men emellanåt får jag nog. Tröttnar. Önskar en annan kropp, ett annat hjärta. Som orkade lite mer.

För jag vill inget hellre än att kunna springa och leka med det lilla pyre som ligger i min mage och växer till sig. Jag vill inget hellre än att vara en mamma som orkar vara med.

Det är en märklig värld vi lever i

Där en rättegång kan sluta med att sex personer frias från våldtäkt på en 15-årig tjej. Som om någon tror att en 15-åring gärna vill ha sex med sex stycken olika killar på samma fest. Frivilligt. Där ett nej inte räcker. Där det inte ses som tillräckligt motstånd.

Hur tror ni att det är att säga nej, göra motstånd. För att efter en stund inse att du inte har en chans och istället mentalt ge upp. Försvinna bort i tanken för att slippa vara alltför medveten om det som någon annan gör med din kropp mot din vilja. En psykologisk försvarsmekanism som är väldigt vanlig vid övergrepp. Något som blir helt fel när det ska upp i rätten. För att du inte längre gör motstånd kan hos en del anses vara ett godkännande. Och det faktum att du försvinner bort gör att du får svårare att redovisa för händelseförloppet och även gärningsmannens/männens utseende. En försvarsmekanism som får dig att överleva just där och då men som förstör för dig om du skulle anmäla.

Med de här rättsfallen som vi sett i media det senaste så är det inte konstigt att vi har ett enormt mörkertal vad gäller anmälningar. Hur ska någon som sagt nej, gjort motstånd,  ha en chans i detta rättssamhälle som vi fått bevittna? Där en rättegång kan bli ett nytt övergrepp och där processen är lång lång lång, innan du då kanske förlorar i slutet ändå. I en situation där en fällande dom hade varit en liten, liten upprättelse, som visserligen inte kommer göra övergreppet mindre, men kanske kan skulden och skammen minska.

Många försöker försvara samhället med att ”tjejer hittar på för att få uppmärksamhet”, tyvärr finns det enstaka fall och det är tragiskt, men utgå inte från att den kvinnan ni hör har blivit våldtagen ljuger. För har ni fel, som ni tyvärr förmodligen har, så är ni med och skapar det här rättssamhället. Där det kan vara okej att våldta någon, för det finns ju inga bevis på att tjejen inte ville ha sex med flera killar efter varandra på en fest. Eller att en tjej inte ville ha en flaska uppkörd i underlivet. För det vill säkert era flickvänner, systrar, döttrar, mödrar, kusiner, vänner ha.

Efterspelet är långt efter en våldtäkt. Det tar inte slut efter att media slutat rapportera om fallet, om det nu ens hamnar där med tanke på hur få som anmäler. Efterspelet fortsätter. Under lång tid. Kanske resten av hennes liv. Gör sig påmint när helst det vill. Hur oförberedd hon än är. När hon går på stan, när någon ställer sig för nära henne på en buss, när hon har frivilligt sex med sin partner. Då kan minnesbilderna komma tillbaka. Ögonblicksbilder som tar henne tillbaka till den platsen, till den känslan. Skräcken. Fasan. Smutsigheten. Skammen.

I många av de fallen, de som inte tas upp i media, kanske killen inte ens minns. Ligget. Det kanske inte var minnesvärt, något speciellt. Samma ligg som för den ena finns med resten av livet, har den andre glömt nästa dag.
Men hon minns. Mardrömmen som återkommer natt efter natt, där hon kan minnas känslan, tyngden av hans kropp, lukten i rummet. Men inget av det ”viktiga”, det som skulle kunna göra att gärningsmannen hittades och kanske fälldes. När blåmärken och rivsår bleknat och bevisen suddats ut finns minnena fortfarande kvar.

Men kanske hade hon fel, kanske var det inte så farligt. Samhället anser ju att hon ville.

#nyabokenhandlarmycketomlivetochdöden

Boken tar lång tid att skriva. Kanske för att jag vill att den ska få fram allt det viktiga som jag vill att vi funderar över.

Hur små saker vi gör när vi är unga påverkar andra människors liv på ett enormt sätt. När elaka ord kan leda till fruktansvärda konsekvenser för en hel familj. Inte bara då, utan för alltid.

Hur sorg och saknad kan hanteras på olika sätt. Hur någons sorg kan te sig futtig i andras ögon men vem har rätt att gradera någon annans känslor?

Hur vårt förflutna kan lägga krokben för oss hur gärna vi än önskar att det inte påverkade oss och våra val längre.

Hur vi inte vågar prata om döden, saker som skaver i hjärtat och hur livet inte riktigt blev som vi tänkte.

Men även om hur vi måste leva vidare även om livet blev annorlunda än vi önskat. För så länge vi går här på jorden har vi chansen att leva det bästa liv vi kan. Med med- och motgångar som ingår har vi ändå fortfarande privilegiet att leva. Det är tidsbegränsat, vi vet aldrig hur lång tid vi har kvar. Kanske är vi rädda för att dö, men snarare tror jag att de flesta av oss är rädda för att inte få fortsätta leva. Kanske skrämmer inte döden lika mycket om vi har levt det bästa liv vi kan under tiden vi fick?

Sommar

Idag är det dagen före midsommarafton, och som så många andra i kustsamhällen i Sverige så börjar sommargästerna anlända. I städerna avbefolkas det. Och när jag tog min promenad över ön idag, över bron så slogs jag av den där lyckan jag kände när jag var barn. Eller kanske minnet av den lyckan.

När sommarlovet kom, skolavslutningen när vi dagen innan hade plockat blommor för att smycka kyrkan med. Lyckan över att 8-10 veckor väntade med lek, spring, badande och lära känna nya människor. Det var roligt med sommaren, det där att ens ”sommar-kompisar” kom ut. Livet var bekymmerslöst och oavsett hur vädret var så minns jag bara lyckan.

Den lycka jag tänker mig att sommargästerna känner idag när de kommer med fullpackade bilar ut hit med förväntan om en fin sommar.
Eller vad vet jag. Men jag längtade lite efter det själv, att packa bilen och komma hit ut och veta att man hade flera veckor av sommar, avkoppling, grillande, solande, badande och vinkvällar framför sig.

Sen jag flyttade härifrån har jag börjat uppskatta den här ön mer, uppskatta livet Längta hit ut och se ön på det där sättet som andra gör som kommer hit ibland.

Här ute finner jag lugnet, friden, glädjen. Här ute har jag familjen, vänner, bekanta, havet och icke att förglömma – pianot 🙂 Den kombinationen gör mig hel.

Men nu har jag tappat bort mig från det jag började med, sommaren. Våra årstider gör att vi uppskattar sommaren mer tror jag, att vi har tydliga skillnader. Att vi tar oss igenom det där mörka och kalla under vinterhalvåret, då är vi värda en fin sommar. Så är det inte alltid, de senaste somrarna har inte varit mycket att hurra över. Men den här sommaren, den tror jag kommer bli fin. Och jag hoppas att många barn får fina sommarminnen, så att de också kan se tillbaka på sina barndomssomrar med samma lycka som jag!

Dagens (klago)visa

Igår var det alltså dags. Dagen jag väntat på. De skulle gå in i mitt hjärta, försöka hitta exakt vad som är fel och i så fall bränna sönder det området.
Jag kom till sjukhuset vid 10.30, fick nål och dropp. Fina E höll mig sällskap. När klockan var cirka 13 var det dags att åka in på Lab. Jag fick lägga mig naken på en brits, de satte på mig elektroder och steriltvättade mina ljumskar.
Sedan bäddade de in mig i handdukar och sterila dukar, gjorde så jag låg bekvämt och gav mig värmedynor till händerna så jag inte skulle frysa.

Sen kom läkaren. Han bedövade ljumsken med 20 ml carbocain och gjorde sedan tre snitt där han förde in katetrar som han förde upp i hjärtat. Hjärtat gillade inte det utan gav ifrån sig mycket extraslag som var betydligt ondare än de jag får annars.

Sen började de att försöka trigga igång hjärtat och startade och stoppade triggandet. Gav atropin och något annat läkemedel jag inte minns. Det var inte en angenäm upplevelse. Det gjorde rejält ont, dels i bröstet men nästan värst i öronen och halsen, och även ett tryck i huvudet uppstod. Lite som om man skulle lyfta/landa i flygplan med dubbelsidig öroninflammation, halsfluss och förkylning samtidigt. Plus en liten hjärtinfarkt. Så mysigt var det.

Men det hade det ju kunnat vara värt det. Om det hade lyckats och de hade hittat något. Nu gjorde de inte det, så efter två och en halv timme avbröts det och jag fick åka tillbaka till mitt rum och ha sängläge i tre timmar så inte det skulle bli en blödning i ljumsken.

Känslorna där var mest sorg, besvikelse, hopplöshet och uppgivenhet. Visst hade jag läst att man ibland inte hittade något men jag trodde ju ändå inte att jag skulle höra till dem.
Nu väntar nya läkarbesök, nya utredningar och visst är jag tacksam över att de inte bara avfärdar mig med att allt ser bra ut.
De sa att det positiva är att om det är svårt att framkalla så är set oftast ofarligt. Visst det är ju bra, men jag mår ju inte bättre för det.

Så igår var en tung dag. Och natt. För jag mår inte bra utan medicin, men jag mår inte speciellt bra med den heller.

Det är inte synd om mig egentligen. Det kunde vara så mycket värre. Det finns många sjukdomar som är värre – och farligare. Ändå undrar jag hur man ska kunna leva och veta att man inte kan leva 100%. När man inte är den person som man egentligen är. När den energi, ork, livsgnista och glädje jag brukade ha har flytt, lagt sig på paus.
Jag är inte farligt sjuk, jag kommer inte att dö av det här, ändå klagar jag. Har jag verkligen rätt till det?
Jag vill bara kunna leva som en 26-åring. Kunna gå i uppförsbackar, cykla, springa. Eller bara kunna resa mig från sittande till stående utan att pulsen stiger till 180.
Jag vill kunna tvätta håret utan att bli utmattad. Jag vill kunna promenera utan att bli yr. Jag vill kunna sträcka mig efter fjärrkontrollen när jag ligger i soffan utan att pulsen rusar. Jag vill kunna borsta håret utan att få hjärtklappning, jag vill orka diska mer än två glas innan jag måste vila.

Och visst, en del av det här kan jag med medicinen i kroppen. Men den gör mig trött och orkeslös och gör inte så att jag kan cykla eller springa eller gå upp för en backe.

Det enda jag vill är att kunna leva.

ADHD i själen

Ibland kommer den åter. Rastlösheten som min kära mamma döpt till ADHD i själen. När livet spretar. Eller viljan kanske. Drömmarna. Om vad jag vill göra. Tänk om man kunde klona tiden så att alla år var dubbelt så långa.

Om jag var yngre och kände att jag hade tiden för allt så hade jag velat åka till Paris och läsa franska i några månader. Inte för att jag är så brydd på att lära mig franska egentligen utan mest för att jag skulle vilja bo i Paris ett tag. Och då är det ju lämpligt att kunna iaf lite grunder i språket.

Kanske skulle jag möta våren i Paris en gång till? Bara för att få smaka lite på den stan igen. Få se magnoliorna blomma och andas vårluft långt innan den kommit till Sverige.

Kanske behöver jag bara få drömma lite.

Dessa underbara människor!

Kanske tycker ni att jag inte får uttala mig. Jag håller inte med. För jag har testat det andra perspektivet och har därför en åsikt. De läkare, sjuksköterskor och undersköterskor jag har träffat de senaste dagarna har varit helt fantastiska!

I tisdags jobbade jag och kände att det börjar bli svårare och svårare. Tröttheten och yrseln är där allt mer. Hjärtklappningen kom oftare och oftare. Extraslagen med.

På onsdagen var jag tvungen att vila efter jag hade duschat, efter jag hade ätit frukost och efter jag hade diskat två tallrikar och ett glas. Jag insåg att situationen var ohållbar. Jag blev andfådd av det. Jag blev trött.

Jag ringde min läkare och förklarade läget. Han skulle återkomma dagen därpå för antingen skulle jag få komma till hjärtmottagningen för ett ultraljud eller bli inlagd.

Han ringde på torsdasmorgonen och sa att han hade ordnat en plats åt mig på hjärtintensiven (skall inte vara där egentligen men på den avdelningen jag hörde hemma var det fullt och han ville ha in mig).

Jag packade väskan (och blev andfådd). Gick till vagnen (andfådd). Kom till sjukhuset. Kopplades upp för hjärtövervakning, fick lunch och sedan gjordes ett ultraljud. Som var bra. Det togs prover. Som var bra. Men natten var allt annat än bra.

Jag hade flera episoder med hjärtklappning, där pulsen steg till över 170 när jag vände mig i sängen och extraslagen kom som på beställning. Sjuksköterskan kom in och vid det ena tillfället tänkte hon koppla syrgas på mig, eftersom jag blir så andfådd när det sker. Men så vek attacken så jag slapp det.

Tanken var att jag bara skulle ligga över natten först, men på morgonen sa de att jag skulle vara kvar. Men jag skulle flyttas till ”min” avdelning så snart där fanns plats.

På kvällen fanns det plats och jag fick åka rullstol dit (försökte få gå, men det var inte ett bra förslag tydligen..)

Några episoder till av hjärtrusningar. Och på söndagskvällen sattes det in en ny medicin. Och sedan dess har hjärtat mått bra. Jag kommer inte ens upp över 125 i puls när jag borstar håret (innan larmade övervaket varje gång då jag passerade 150). Däremot fick jag en del biverkningar av medicinen, men det ska ge sig med tiden.

Och just nu mår jag bättre än på länge, så jag håller tummarna att det håller i sig. Men det känns skönt att vara sjukskriven två veckor nu (även om jag inte får några pengar eftersom jag är timanställd) och hinna återhämta sig lite o komma in i medicineringen. Nästa steg blir den invasiva elfysiologiska undersökningen där de går in i hjärtat via ljumsken och ser om de kan provocera igång arytmin och hitta var den har sitt ursprung och bränna eller kyla ”sönder” det området så arytmin inte startar.

Men för att komma tillbaka till överskriften. De människor jag har träffat på under de här sex dagarna har varit fantastiska! Nu kanske någon här tänker att jag fick specialvård för att jag är inom vården själv. Kanske lite. Kanske inte. Spontant känns det inte så.. Deras värme, omtanke och empati kändes uppriktig. Ärlig. Och jag hoppas att de vet att de gjorde sjukhusvistelsen så mycket bättre än jag vågat hoppas på. De svarade på frågor, förklarade, peppade. Jag kan inte säga något annat än att ni är på rätt plats. Sådana som ni är viktiga i vården!

#prataomdet

Kanske är det för att jag jobbar med det jag gör. Kanske är det för att jag är tjej. Kanske är det för att jag tänker mycket. Kanske beror det inte alls på det. Men jag har funderat på en sak.

Det här med respekt och tillit i relationer. Och framför allt i den sexuella relationen.

Vid ett flertal tillfällen. Inte i mitt jobb. På min fritid. Har jag hört diskussioner om pojkvänner som tjatar om analsex, eller tar det de vill ha. Jag säger inget om analsex i sig (bäst att säga innan någon tolkar det fel), det är inte vad det handlar om, det kunde – och det handlar även om oralsex eller vilket sex som helst. Det handlar om när tjejen inte vill. När tjejen inte vill ha analsex. När tjejen förklarat att hon inte vill. När tjejen kanske testat för att vara till lags, för att göra sin pojkvän glad, men inte gillat, inte velat göra om. När det ändå fortsätter tjatas. År efter år. Då det ändå ibland händer att mannens penis tränger in i kvinnans ändtarm. Trots att han vet. Kvinnan viker ibland undan, men i många fall utstår hon det anala samlaget. Man vill ju inte vara tråkig. Och istället för det trevliga sexstunden får hjärtat ett ärr. Ett minne. Minnet av bristen på respekt. Och tilliten får sig en törn. När hon vet att det inte spelar någon roll vad hon säger. Att det inte spelar någon roll om hon säger nej. När det plötsligt är tillbaka i den gamla synen på sexualitet. Mannen ska få (eller ta) och kvinnan ska ge. Som om kvinnan inte hade någon egen sexualitet. Inga egna sexuella begär eller önskningar.

Hade ovanstående situation utspelat sig med en random kille, dyker ord som övergrepp och våldtäkt upp. När det handlar om en pojkvän, då är det genast mycket svårare. För inte är han sån. Det vet ju alla att man får ge och ta i en relation. Och blir han glad, ja då får jag väl ställa upp. 

Varför ställer kvinnan upp? Varför stannar hon kvar i relationen? Varför respekterar inte mannen kvinnans nej?

Var går gränsen? Lallar vi runt i gråzonen? Är inte ett nej alltid ett nej – även i en relation?

Jag tror vi behöver #prataomdet

Nostalgi

Sitter och sätter in foton från resan 2010 i album. På tiden kan man säga.. Om fem dagar är det två år sedan resan startade i Moskva. En av killarna vi mötte på Transsibiriska järnvägen skall ut på ny långresa. Och jag kan inte låta bli att bli lite avundsjuk, längta ut.

Till det okomplicerade livet, friheten. Till banala saker som att gå runt i flipflop med målade naglar. Och i min romantisering glömmer jag bort alla magsjukor vi fick, alla djur jag tyckte var obehagliga.

Tänk om man kunde klona tiden. Så att man kunde åka ut och resa en långresa till och när man kom hem så var det ändå september 2012.

Tiden räcker helt enkelt inte till till allt man vill göra. Men på något sätt kanske det man drömmer om ändå blir verklighet igen en dag. Bara att den dagen inte är just nu.