Dålig uppdatering

men bröllopsfix pågår.

I fredags var vi på Klädesholmen, det var dags för Sillens dag. Första året som det regnade, men R och S fick åkt rib-båt ändå. Vädret blev riktigt illa på kvällen där sen, blixtrade och regnade rejält. Då är man tacksam att man kan sitta inomhus. Rebecka kom för att testa bröllopsfrisyr på mig. Blev mycket bra 🙂

På lördagen ställde vi i ordning borden inför bröllopet och sen åkte vi tillbaka till Göteborg. Middag i Majorna väntade innan det var dags för Håkan Hellström på Ullevi. Och hur det var har ni säkerligen läst i tidningen 😉

Nu fixas det med bröllopsförberedelser, lämnat in ringarna för upputsning och gravering så känner mig lite naken. Haft 24-timmars EKG på mig igår till idag, så nattens sömn var inget att skryta med. Barnmorskebesök i morse med. Knoddus följer sin kurva (tjockiskurvan på SF-diagrammet) och jag ökar i storlek med… Huvudet nedåt enligt barnmorskan, och det kanske var det då, men nu vet jag inte, knoddus rumsterade runt förut så jag nästa trodde den skulle komma ut genom bukväggen 😉 Fosterljuden blir stadig lägre varje gång jag är där. 155 första gången, sen 140 och nu 130.. Så normala såklart, men undrar ändå om det är ökningen av min hjärtmedicin som gör det.. Eller om den nästa gång är uppe i 140 igen.. Vi får väl se..

Ska iväg om en stund till en kompis, ska promenera dit med min syster genom slottsskogen. Får se hur det går för fogen i blygdbenet.. Den och jag samarbetar inte så bra..

Imorgon och på torsdag ska det fixas och packas inför bröllopet, på fredag åker vi ut för att fixa och så ska jag baka tårtorna och sånt där. Så kan vara så att här är tyst tills bröllopet är över.

 

Första föräldragruppsträffen

i eftermiddag. Inte riktigt för min skull som vi går dit, men tycker att blivande fadern har rättt att få höra om förlossning och amning av någon annan än sin flickvän 😉

Suttit och pillat med bröllopshäftet idag. Är ju faktiskt R som gjort nästan hela, jag fyller bara i det som jag måste svara på eller skriva. Men tror det kommer bli bra 🙂

Imorgon är det nytt försök att få håret fixat och på kvällen där blir det AW hos chefen. Och på fredag är det sillens dag på Klädesholmen. Ni kommer väl dit? Rib-turer, silletunne-race, lägga in sin egen sill, diverse närproducerad mat och inte minst så är det första dagen som årets sill säljs. Björnbär och grönpeppar. Själv äter jag ju inte sill (familjen och öns svarta får), men kombon låter så märklig att den kanske kan bli bra.

Vad är det som är orsaken till den här utvecklingen?

betyg

 

vart tog det egna ansvaret vägen? Och när började föräldrar curla sina barn så gräsligt att de inte kan se att deras små älsklingar inte är så perfekta som de inbillar sig. Vem tror de att de hjälper? Jag hoppas på en vändning snart, för jag vill inte att knoddus ska behöva gå i en klass där klasskamraternas föräldrar slåss för sina barns betyg, för att de ska få betyg som de inte förtjänar..

Det där sovandet

Är en utmaning. Visst har jag hört att man sover dåligt när man är gravid, men trodde det skulle vara betydligt senare än det här.. Senaste veckan har jag legat vaken 2-4 timmar varje natt eller som inatt vaknat kl 04 och sen inte somnat om. De senaste dagarna har inte heller funnits chans att vila på dagen (så den vilan är inte orsaken då). Så idag vaknade blivande maken till pannkaksfrukost innan han gick till jobbet 😉 Så ser dock inte alla morgnar ut, utan oftast ligger jag och vrider mig i flera timmar och så lyckas jag kanske somna lagom till han ska gå upp.

Men idag fick jag faktiskt sova ett par timmar efter frukosten så nu finns hopp om den här dagen. Satte igång diskmaskinen och en tvättmaskin och gick sen och la mig.

Nu ska jag försöka skriva lite (eller ja, försöka duger inte, jag SKA skriva lite) så får vi se hur långt vi kommit när dagen är slut. Hoppas på 1500 ord.. Det hade varit skönt!

 

Man blir inte produktiv

Av att gå hemma (och med man menar jag så klart jag). Finns massor av saker att ta tag i men orken och motivationen tryter. Kanske är det för att hjärtat springer på så snabbt som är en av orsakerna.

Pratade med min kardiolog häromdagen och fick svar på mitt 24-timmarsEKG som visade att den tiden jag är vaken ligger min puls mestadels på 130-170 slag i minuten så det är kanske inte så konstigt att jag är trött och känner av det där. Så nu har vi ökat medicindosen igen, är väl inne på femte dagen, men kan inte säga att jag känner någon skillnad. Hjärtat rusar på allt som oftast, även när jag ligger ner.

Nu har han även skickat brev med en plan till min barnmorskemottagning. Om att barnet behöver övervakas under och efter förlossningen med risk för bradykardi och hypoglykemi på grund av betablockeraren den har i sig och att han även vill att det ska finnas hjärtläkare på plats som har koll på mig (men jag antar att det räcker med telemetriövervakning i så fall och att det finns en jour i huset bredvid).

Men som sagt, mycket finns som jag skulle kunna göra, sortera foton, skriva på min bok, planera för bröllopet etc, men inte mycket som blir gjort. Planerar inköp av bebissaker, imorgon ska jag åka en sväng till ullared med en kompis och försöka få tag på så mycket som möjligt. Sen efter den pärsen kommer det behöva vilas hela helgen 😉

Och angående skrivandet då, om man (jag) hade gjort en bra och detaljerad synopsis från början hade man (jag) inte haft det så svårt nu.. Men jag är ju inte ett helt hängivet fan av synopsis, jag vill ha en tanke med boken och lite saker som jag vet ska vara med, men sen vill jag se vart berättelsen för mig. Då blir det mer spännande. Men som sagt, mer lättjobbat hade det ju varit om jag hade en bättre synopsis. Kanske till nästa bok? 😉

 

Så trött på det här

Så trött på att bara gå och vänta – framförallt när jag inte vet vad det är jag väntar på. Kommer det någonsin bli bättre? Kommer de någon gång hitta vad som är fel och kunna behandla?

Jag vet att just nu är ett undantag. Ett undantag som sträcker sig några månader till. Kanske ett år. Beroende på. Sen kanske det blir bättre. Med ordinarie medicin. Inte för att den hjälpt så fantastiskt bra förut, men ändå. En stunds frist iallafall.

Jag anpassar mig till situationen, vänjer mig vid verkligheten. Att jag inte kan träna, inte gå i uppförsbackar, att jag blir andfådd av att resa mig upp, gå i trappan, knyta skorna, äta mat. Men tanken slår mig, kanske borde jag inte anpassa mig, kanske borde jag stå på mig för att de ska hitta orsaken så att jag kan göra dessa saker som är så självklara för andra.

Det finns värre sjukdomar och det här är inget farligt (vad de vet) så jag ska inte klaga alltför mycket. Det finns de som har det betydligt värre, som lever med döden flåsandes i nacken, eller med sjukdomar som sakta förlamar kroppsdel för kroppsdel. Men emellanåt får jag nog. Tröttnar. Önskar en annan kropp, ett annat hjärta. Som orkade lite mer.

För jag vill inget hellre än att kunna springa och leka med det lilla pyre som ligger i min mage och växer till sig. Jag vill inget hellre än att vara en mamma som orkar vara med.