Det där med att skriva

utan att veta om någon någonsin kommer få läsa det man skriver.
Den tanken.

När man vet att ämnet är viktigt, men att själva skrivkonsten kanske inte håller.

Samtidigt som man tycker att stora delar är riktigt bra skrivna.

Men så finns den där lilla djävulen på axeln som påpekar att det inte räcker till. Inte duger. För vad tror jag egentligen. Varför skulle just jag och min bok få stort genomslag? I massan av nya böcker, bland alla dessa som drömmer om samma sak som jag. I världen där vi slåss mot redan etablerade författare och människor som är kända för något annat som får ett kontrakt från ett förlag bara genom att ha en idé. För visst hade det känts mer hoppfullt om man hade vetat medan man skrev att den skulle bli utgiven. Nu sitter man istället här och har lagt ner tusentals timmar på ett manus som kanske inte ens kommer bli en bok.

Men nöj dig, tänker säkert en och annan. Du har ju redan fått en bok publicerad. Ja, det har jag och visst är jag glad över det. Men den här boken, detta manuset är så annorlunda. Det är så vackert, så sorgligt, men framförallt viktigt. För dig. För mig. För så många.

Jag hoppas att alla de här timmarnas slit gör att boken kommer finnas i din bokhylla så småningom. Att den berör dig. På något sätt. Hade jag inte haft den förhoppningen hade jag slutat skriva här och nu. För så är det ju. Jag skriver för att jag vill att berättelsen ska bli läst.

När huvudkaraktären i manuset

börjar fundera över vad hon gör med sitt liv så är det svårt att inte göra detsamma. För vem gör jag vad. Och vad skulle jag göra om jag inte skulle dömas av någon. Och har någons dömande mer inflytande än mina egna drömmar. För vems skull gör vi det vi gör. Och om vi lyssnade på oss själva, vad skulle vi då göra?

Och dessutom så är det de människorna som känner dig minst som dömer dig mest. Förhoppningsvis gläds de som står dig närmast med dig när du är lycklig.

 

När ilskan lagt sig

Och tårarna torkat
Så fylls jag av en jävlar anamma
En dag ska jag ha lyckats så jäkla rejält
Att du och din avundsjuka och elaka ord inte biter på mig. För att jag vet att det är det som stör dig. Att jag har något du inte har. Att jag har uppnått mina drömmar och mål. När det som du även tror är viktigast är uppnått, yta och fasad. Men yta är inte viktigast för mig. Viktigast för mig är att jag har underbara människor runt mig som stöttar, lyfter och framförallt gläds med mig. Viktigast för mig i mitt liv är att få vara lycklig.
Därför rensar jag bland mina ”vänner” och bekanta. För livet är för kort för att spenderas med människor som inte vill mig väl och som suger energi och glädje ur mig.

Semester med mannen

Och inte kan man klaga på sommarens väder precis (även om jag gjorde det senast igår av just den ovanliga anledningen att det är riktigt varmt..! Höggravid i denna värmen är tungt så det är tur vi är på klädesholmen och kan bada hur mycket som helst)

Innan klädesholmen har vi varit i Kalmar och på Öland. Och innan dess hann vi med stcc i Falkenberg, övernattning i Växjö och spa på kosta Boda art hotel.

Idag väntar lika varmt eller till och med varmare väder än igår så det blir till att bada och att leta skugga. Skriva lite bok och dricka väldigt mycket vätska 😉

20140722-091855-33535964.jpg

20140722-091859-33539666.jpg

20140722-091857-33537735.jpg

20140722-091902-33542428.jpg

20140722-091856-33536812.jpg

20140722-091901-33541497.jpg

20140722-091900-33540504.jpg

20140722-091858-33538640.jpg

Dags för lite skrivande igen

Det har legat på is med tanke på bröllopet och inte minst återhämtningen efteråt. Inte för att vi hade något enormt bröllop, men det tog på krafterna på en gravid kvinna (tydligen på de flesta andra med).

Så nu har meningar dykt upp i huvudet igen och hoppas på att bli placerade någonstans i texten. vill så gärna bli klar med manuset nu, och vill att det ska bli sådär bra som jag tänkt mig från början.

Det senaste som dykt upp i huvudet är ”Tror du inte att jag vet att döden alltid finns där? Tror du inte att jag förstår det? Jag som sett döden komma och hämta människor runt mig så många gånger. Men man planerar för morgondagen, man måste. Det är så man gör.”

Vi får väl se, kanske blir det helt struket.. Men alltid bra att ha något att komma igång med, så får man ta bort det sen om det inte funkar i slutänden.

 

Längtar och fixar

Längtar som en tok efter att få möta den där lille som ligger i magen. Få veta vem det är. Samtidigt älskar jag att känna sparkarna där inifrån så njuter av sista tiden med 🙂

Helgen spenderades på klädesholmen med firande av farfars 89-årsdag, mamma o pappas bröllopsdag, samhällets dag etc. Nu sorterar jag foton för framkallning och räknar ner ihop med maken till hans semester som börjar till helgen.

Från och med torsdag så är det planer varje dag en vecka framöver så får fixa o dona lite nu 🙂

Varm men drömmer ändå om Grekland

Som gravid så tycker jag att de där svala sommardagarna är behagligast. Det får man ju knappt andas om men de dagarna svettas jag mindre och fötter, ben och fingrar gör inte så ont.

Ändå drömmer jag mig bort till Grekland, fantiserar om när vi åker dit med knoddus, som en familj. Kanske är det poolerna och det inbjudande vattnet som lockar mig mest just nu. Inte värmen. Men sen. Sol, skugga (för knoddus o troligen mig med), god mat, pool, hav, semester.

I år blir det lite annorlunda, men jag längtar tills mannen får semester och vi får spendera hela dagarna ihop. Kalmar och Öland står på schemat, stcc och även kost Boda spa hotell. Kommer säkerligen bli minst lika bra som Grekland. Men framtiden är mysig att fantisera om. För framtiden är ljus 🙂

Fortsättning från gårdagen

Det blev många besökare här på bloggen igår. Och ämnet verkar beröra. Många som kände igen sig som den gravida. Sorgligt, men så talande för den tid vi lever i. I ett samhälle där det är viktigare att vara smal än något annat. Jag skulle önska att mitt barn får växa upp i en värld där vänlighet gentemot andra människor, ödmjukhet, respekt och lycka är viktigare än vad han eller hon väger. Är det inte viktigare att vara lycklig och väga ett par kilon för mycket än att vara smal men olycklig?

Jag känner mig väldigt långt ifrån den där gravida som det lyser om som man ser på framsidan av gravidtidningarna. Jag känner mig privilegierad och lycklig över att få vara med om en graviditet. Men inte riktigt så fräsch som de är framretuscherade att vara. Men det är helt okej ändå, för det viktigaste för mig är att mitt barn mår bra. Om jag då ser lite sliten ut och om jag är ”för stor”, då får det vara så. För så länge mitt barn har det bra i min mage så är allt annat oviktigt.
Det är därför jag tycker att det är så tråkigt, att mitt i det där fantastiska som det innebär att få bära och föda ett helt nytt liv, som är hälften jag och hälften den man som jag älskar något så oerhört, så ska utseende- och vikthetsen vi har i samhället få större plats än det underbara i att få ett barn.

Jag kanske tolkar saker fel, är så kallat överkänslig, men jag känner inte riktigt i folks kommentarer att de skulle vara välmenande eller ens av oro/omsorg för mig utan det är bara deras sätt/rätt att få uttrycka sin åsikt. Och i de kommentarerna så läser iallafall jag in ett misslyckande. Att det är ett misslyckande att få ett stort barn eller att gå upp mycket i vikt under graviditeten. Att det tyder på dålig självdisciplin hos mamman. Likväl som (en del av) de som föder barn utan smärtlindring gärna påpekar det med en viss ton av triumf och att de skulle vara bättre mammor än en mamma som tagit all smärtlindring hon kunnat få.

Så här är det; vi är alla olika. Vi går upp/ner olika mycket både under graviditet, amning och i vanliga livet. Vi kommer alltid vara olika och uppleva förlossningar olika. Även anledningen till smärtlindring kan variera. Någon tar en ryggbedövning för att hon tycker att smärtan är övermäktig. En annan råds att ta ryggbedövning för att kroppen ska få en chans att slappna av och vila lite så att den inte motarbetar sig själv i jobbet med att föda fram ett barn. Oavsett anledning och orsaker så är det som det är. Om ni lägger värderingar i det om huruvida man är en ”duktig och lyckad” mamma eller inte beroende på vad man gör, gör oss alla en tjänst och behåll det för er själva. Det viktigaste för alla mammor och pappor är att allting går bra och att deras barn mår bra.

Jag är inte perfekt, jag säger säkert också mindre genomtänkta saker emellanåt utan en tanke på att det kanske sårar någon annan, men jag försöker tänka på vad jag säger och med medvetenheten så kan jag bli allt bättre på det. I hopp om en bättre värld där vi försöker lyfta varandra istället för att trycka ner varandra.

bildkevinhall

Consider the intention of your message before you speak it.

 

 

Härmed avsäger jag mig er ”omsorg”

Sedan den 23 december har jag vetat om att det växer en människa inuti mig. En människa som är så otroligt efterlängtad och älskad redan nu. Redan från start. Allt sedan graviditeten blivit känd hos andra har dock kommentarer haglat. Om min kropp. Mitt utseende. Antaganden om bebisens storlek.

Får jag fråga varför ni anser er ha rätt att kommentera min kropp? Något ni inte skulle gjort om jag inte var gravid. Men är man gravid så är man allmän egendom. Då ska man le snällt när folk berättar för en hur OTROLIGT  stor man är. Vilken jättebebis man kommer få. Som om jag inte har en spegel. Som om jag inte hade lite småångest över viktuppgång och kroppens förändringar ändå. Som om jag själv inte önskade slippa föda fram en stor bebis.

Sedan väldigt tidigt har jag fått höra att barnet kommer vara jättestort, väga 4,5-5 kg och fått medlidsamma blickar. Inte av min barnmorska eller läkare på mvc utan av diverse ”experter” som känner mig sedan tidigare. Det kanske barnet kommer göra även om inget tyder på det nu, men OM det nu är så, på vilket sätt hjälper era kommentarer mig? På vilket sätt får era (oerhört evidensbaserade) åsikter mig att må bättre?

Ja, jag har en stor mage. Men senast för en vecka sedan gjordes en mätning av bebisens storlek då jag var inne på förlossningen för sammandragningar. Bebisen är normalstor, däremot har jag mycket fostervatten och ligger på gränsen till polyhydramnios. Men det spelar egentligen ingen roll för själva poängen är att jag förvånas över att människor tar sig friheten att diskutera min kropp, dels med mig, dels med andra.

Tidigare i mitt liv har jag haft ätstörningar, som så många andra. Kanske är det därför som jag blir så provocerad. För att även om jag ter mig frisk från allt vad ätstörningar heter i nuläget så kommer jag alltid få vara på min vakt för att inte släppa efter för de tankar som finns kvar. Som alltid kommer finnas där. Det var fruktansvärt jobbigt att må illa i början, kräkas på jobbet och så vidare, samtidigt fanns den där ätstörda tanken som ändå var lite glad, för det innebar eventuellt en mindre viktuppgång. Så, så frisk är jag. Därför bryter era kommentarer ner mig. Jag vill inte höra dem. För, för varje sådan kommentar så måste jag uppbåda alla krafter jag har för att inte falla tillbaka i gamla ovanor med att hoppa över måltider etc. Tänk era kommentarer om ni nu måste göra det av någon anledning, men håll käften om det. Vad är det som gör att ni måste ventilera tankarna med mig eller mina närstående? Är era liv inte tillräckligt spännande? Och det gäller inte bara mig, för vad vet du om vilka hjärnspöken någon annan har? Vad dina ord sätter igång hos den personen?

Och ja, jag har gått upp i vikt under graviditeten, för man gör liksom det. Sen är det inte heller jätteenkelt att inte gå upp så mycket när man inte kunnat röra sig på ett halvår, dels på grund av foglossning och sammandragningar, men också på grund av ett hjärta som slår så snabbt att ni hade fått både ångest och blivit helt slut om det var ni som var drabbade. Men min viktuppgång kan inte på något sätt påverka er utan det är jag som får ta tag i det när bebisen är ute. Det är jag som förhoppningsvis då har en kropp som klarar av promenader åtminstone. Och gör den inte det, då är det så. Men det är mitt problem och jag lovar att jag bekymras mer av det än ni. Så ni behöver inte bry er. För det tillför inget positivt varken i mitt liv eller ert.

På samma sätt som de som har en liten mage får kommentarer om att de är små och bekymrade blickar huruvida bebisen växer som den ska. Ni behöver inte kommentera det heller. Den mamman oroar sig säkerligen tillräckligt ändå, det behövs inte spädas på.

Om ni vill säga något men inte vet vad, prova att bara säga ”Vad roligt att ni ska få barn.” Eller valfritt vad som helst som inte innefattar kroppsliga förändringar eller dömanden.
Så låt utseendemässiga kommentarer stanna i ditt huvud. Eller ska vi alla börja kommentera hur rynkig någon blivit, tjock någon (ogravid) blivit etc etc. Bidrar det till en bättre värld? Lyfter det någon? Ens dig själv? Mår du bättre av det? Spelar det dig någon egentlig roll.

Låt gravida få vara just gravida, utan utseendehets, utan kommentarer och utan ”välmenande” tips. De (vi) har tillräckligt mycket som vi funderar och nojjar över ändå.

Bröllopslycka och kärlek

Då var man fru Björkman. Dock kommer bloggen ha kvar mitt gamla namn då jag i nuläget tänker behålla det namnet när jag skriver böcker.

Vi hade en underbar dag där allt var precis så fantastiskt som det kunde bli o bättre än så. Vädret var fantastiskt, allt klaffade, maten var otroligt god och vi har så många fina vänner och familj.

Jag började dagen med årets första dopp, något som höll mig hyfsat avsvalkad hela dagen. Sen var det lunch fixad av Roberts pappa och efter det var det dags för frisyr o sen påklädning innan fotografering och vigsel.

Finns inte så mycket att säga, låter fotona tala istället.

20140618-101502.jpg

20140618-101534.jpg

20140618-101557.jpg

20140618-101619.jpg

20140618-101638.jpg

20140618-101659.jpg

20140618-101725.jpg

20140618-101759.jpg

20140618-101817.jpg