Idag är det dagen före midsommarafton, och som så många andra i kustsamhällen i Sverige så börjar sommargästerna anlända. I städerna avbefolkas det. Och när jag tog min promenad över ön idag, över bron så slogs jag av den där lyckan jag kände när jag var barn. Eller kanske minnet av den lyckan.
När sommarlovet kom, skolavslutningen när vi dagen innan hade plockat blommor för att smycka kyrkan med. Lyckan över att 8-10 veckor väntade med lek, spring, badande och lära känna nya människor. Det var roligt med sommaren, det där att ens ”sommar-kompisar” kom ut. Livet var bekymmerslöst och oavsett hur vädret var så minns jag bara lyckan.
Den lycka jag tänker mig att sommargästerna känner idag när de kommer med fullpackade bilar ut hit med förväntan om en fin sommar.
Eller vad vet jag. Men jag längtade lite efter det själv, att packa bilen och komma hit ut och veta att man hade flera veckor av sommar, avkoppling, grillande, solande, badande och vinkvällar framför sig.
Sen jag flyttade härifrån har jag börjat uppskatta den här ön mer, uppskatta livet Längta hit ut och se ön på det där sättet som andra gör som kommer hit ibland.
Här ute finner jag lugnet, friden, glädjen. Här ute har jag familjen, vänner, bekanta, havet och icke att förglömma – pianot 🙂 Den kombinationen gör mig hel.
Men nu har jag tappat bort mig från det jag började med, sommaren. Våra årstider gör att vi uppskattar sommaren mer tror jag, att vi har tydliga skillnader. Att vi tar oss igenom det där mörka och kalla under vinterhalvåret, då är vi värda en fin sommar. Så är det inte alltid, de senaste somrarna har inte varit mycket att hurra över. Men den här sommaren, den tror jag kommer bli fin. Och jag hoppas att många barn får fina sommarminnen, så att de också kan se tillbaka på sina barndomssomrar med samma lycka som jag!
mikaela holm 